Vad var det egentligen som hände? Hur kunde en av landets största jordegendomar, det så kallade Burensköldska fideikommisset, så totalt falla samman under 1900-talet?
I över 250 år dominerade det här jätteföretaget mängder med östgötska socknar. Fideikommisset, som ärvdes av äldsta sonen och om inga söner fanns av äldsta dottern, bestod av massor av gårdar som inte fick säljas ifrån. I dag skulle de omkring 17 000 hektaren mark nog vara värda närmare två miljarder kronor.
Fideikommissets innehavare var så rika att de kunde bygga herrgårdarna Borkhult i Yxnerum och Fyllingarum i Ringarum. Och kronan i juvelen – väldiga Husby slott i Mogata utanför Söderköping.
I generationer bodde och arbetade tusentals östgötar på fideikommissets gods och gårdar. Det formade livsvillkoren i de här bygderna.
Men så tog allt slut. Så fullständigt att det som återstår av den sista huvudgården är en kraftigt förfallen herrgård i skogarna utanför Åtvidaberg. Den tidigare vidsträckta egendomen har delats i många mindre gårdar och skiften, något som i sin tur har format villkoren för en rad östgötska landsbygder. På så vis lever vi fortfarande med arvet av fideikommisset.
Utöver detta finns det dock knappt något kvar av det förr så mäktiga Burensköldska fideikommisset. Ja, förutom alla rykten och spekulationer om vad det var som hände när det gick i graven. Fast även dessa är nog på väg att försvinna.
Generationerna som undrade över vad som ledde till sönderfallet har nog börjat gå ur tiden. Det verkade som om det skulle bli en fråga som aldrig riktigt skulle få ett offentligt svar. Fram tills nu.
I den nyutgivna boken "Det stora Burenskiöldska fideikommisset; dess fideikommissarier och deras tid" har Lars Ekeman gett sig i kast med den väldiga uppgiften att teckna Burensköldskas uppgång och fall. Efter att ha tillbringat ett antal somrar på Borkhults herrgård i sin ungdom på 1960-talet väcktes hans nyfikenhet – vad var det som hände och som ledde fram till sönderfallet på 1930-talet och framåt.
När Lars Ekeman pensionerade sig efter en karriär som överstelöjtnant och generalsekreterare för Folk och försvar kunde han slutligen ge sig i kast med frågan som gnagt under så många år.
När jag själv för något år sedan hörde att det skrevs en bok om Burensköldskas historia kontaktade jag författaren. Mitt eget intresse för dess historia hade väckts då släkten verkat och levt i de bygder där fideikommisset en gång i tiden ägde enorma arealer.
Det slående när man kör på vägarna i dessa bygder – i Mogata eller mellan Ringarum och Åtvidaberg – är att spåren från styckningen av det Burensköldska fideikommisset fortfarande syns. På sina håll är ladugårdar från samma tid. Gårdarna verkar jämnstora, eller snarare jämnsmå. Fastighetsbildningen i vissa områden framstår som en perfekt avspegling av det tidiga 1900-talets jordbrukspolitik. En tid då de stora adelsgodsen skulle styckas upp i smågårdar och säljas till bönder, så att fler kunde leva och bo på landsbygderna.
Det syns alltså i landskapet att något stort hände för 100 år sedan. Något som liknar en revolution. Och de fastigheter som bildades då har förblivit ramarna för livet i bygderna i dag.
Numera är dessa fastigheter för små för att vara lönsamma lantbruk. Teknikutveckling och ökad konkurrens har sedan dess lett till kraftig storleksrationalisering. Så i de bygder där Burensköldska fideikommisset en gång fanns kan det därför vara svårt att leva på lantbruk i dag. Å andra sidan är bygderna levande, därför att det finns hus och fastigheter som människor kan köpa och kalla sina.
De här intrycken har kittlat min nyfikenhet – varför blev det så? Varför verkar några östgötska bygder vara så extremt formade av jordbrukspolitiken runt andra världskriget?
Lars Ekeman hade ett för mig mycket överraskande svar. Det beror delvis på min mormors pappa Sven Peter Hollertz, kallad S. P. Han var bland annat riksdagsman och hade något att göra med det mesta i kommun och län, som storgubbar hade förr. Och han blev involverad när fideikommisset började svaja.
Men varför hamnade den väldiga egendomen på obestånd? Kanske sammanfattas de stora dragen i fideikommissets historia allra bäst av några ord som yttrades 1828 av generalen Kurt Filip von Schwerin, som framgångsrikt styrde godsen under årtionden. "Mitt hus har varit ett bönehus men efter mig skall det bli ett rövarnäste."
Hundra år efter att det yttrades – efter årtionden av vanskötsel, höga skatter och samhällsförändring som missgynnade godsen – blir det verkligt dramatiskt. År 1933 säljs en stor del av fideikommisset på exekutiv auktion i Linköping. Allt ropas in av en skojare.
I det här läget ingriper Östgötabanken och länsstyrelsen, med S. P. i spetsen. Därefter ritas socknarna om.
I dag går det att vända och vrida på hur lyckat det var att det Burensköldska godskomplexet styckades på det sätt som skedde. Tekniken sprang som bekant ifrån politiken, och snart ändrade jordbrukspolitiken riktning. Under 1900-talets andra hälft skulle gårdar börja slås ihop igen.
Så om vi gör tankeexperimentet att fideikommisset styckats vid en annan tid skulle gårdarna och bygderna troligen sett ut på ett annat sätt i dag.
Om något är också boken om Burensköldska fideikommissets uppgång och fall en spännande skildring av vad som formar ett land och landskap. Vem eller vilka som äger marken i ett område spelar stor roll – men det gör även politik och de som har verkat i bygderna före oss.
S. P. var delaktig i en revolution. Och jag hade ingen aning.
Men tack vare att en del, likt Lars Ekeman, lägger stor kraft och möda på att nedteckna den östgötska historien förstår vi bättre platsen där vi lever och bor. Och varför den ser ut som den gör.
Edvard Hollertz är politisk redaktör på Östgöta Correspondenten.