Det var på dagen fem år efter världskrigets utbrott 1914. I Versailles undertecknade segrarmakterna 28 juni en fred som många hoppades skulle vara för evigt.
Men det var också lite drygt hundra år efter den förra stora fredskonferensen i Europa – Wienkongressen 1814-15.
I Wien samlades Europas stater under stormakternas ledning inte bara för att bestraffa Frankrike för Napoleonkrigen. Man skulle också enas om förutsättningarna för det framtida Europa, hur skulle man undgå att kontinenten ånyo drogs in i revolutionärt kaos och förödande storkrig?
Det var kungarnas men framför allt den upplysta aristokratins kongress. Österrikes utrikesminister furst Klemens von Metternich, Storbritanniens Robert Stewart, viscount Castlereagh, och Rysslands furst Andrej Razumovskij. Det var de preussiska representanterna furst Karl August von Hardenberg och friherre Wilhelm von Humboldt. Sverige företräddes av greve Carl Axel Löwenhielm.
Men det var också Frankrikes utrikesminister furst Charles Maurice de Talleyrand. Frankrike deltog alltså aktivt i förhandlingarna, det var inte bara en besegrad stat utan också en framtida stormakt som alla hade anledning att ge representation i den europeiska konserten.
Resultatet blev förstås pålitligt konservativ, vilket (det måste man erkänna) också var ett framtida problem, eftersom tillräcklig hänsyn inte togs till den moderna nationalliberalismen. Och ändå. Wienkongressen var ett unikum och banade väg för hundra år utan riktigt stora och förödande krig i Europa..
Efter Versaillesfreden 1919 konstaterade däremot den franske marskalken Ferdinand Foch att ”det här är ingen fred utan ett vapenstillestånd i 20 år”. En profetia som emellertid var självuppfyllande. Det var på grund av Foch och andra – vilka önskade straffa Tyskland så hårt som möjligt – som Versaillesfreden korrumperades.
De ”Fyra stora” 1919 utgjordes av segrarmakternas representanter. Frankrikes konseljpresidenten Georges ”Tigern” Clemenceau, hans italienske kollega Vittorio Orlando, Storbritanniens premiärminister David Lloyd George och inte minst USA:s president Woodrow Wilson. Fredskonferensen – som hade inletts redan i januari – var i stor utsträckning Wilsons förtjänst. Han ville bygga efterkrigstidens politik på fjorton punkter, presenterade i ett berömt tal året innan. Freden skulle möjliggöra demokrati och nationellt självbestämmande.
Det var idealistisk och framåtsyftande, inte så lite vad Förenta Staterna skulle eftersträva efter nästa världskrig. Men Wilson visade sig svag vid förhandlingsbordet, förstod inte att diktera villkoren och underskattade dessutom den nationella röra som uppstod i östra Europa efter att de tyska, österrikiska och ryska kejsardömena kollapsat.
Clemenceau och Lloyd George insåg sina mandat. Deras uppgift var att ge Tyskland skulden – hela skulden – för kriget och bestraffa nationen därefter. Ehuru båda egentligen var vänsterpoltiker, gjorde de under fredskonferensen sig till utomordentliga språkrör för den traditionella stormaktsimperialismen.
Orlando slutligen framstod mest som en beklagansvärd staffagefigur. Även om Italien faktiskt bundit stora österrikiska truppstyrkor under världskriget, hade nationen trots allt gjort ett utomordentligt klent intryck på slagfältet. Orlando kunde inte förvänta sig mycket av de territoriella vinster man fått som löfte för att en gång gå med i kriget.
Men Italiens klena utdelning skulle straffa sig på hemmaplan. Den skulle bana väg för Mussolinis fascistiska populärdiktatur.
Sovjetryssland fick inte vara med, Österrike-Ungern hade upphört att existera och Tyskland var förstås inte heller inbjudet. Det är den stora skillnaden mellan Wienkongressen och Versaillesfreden. Tyskland tvingades acceptera en hård fred, på andra villkor än vad som förespeglats i vapenstilleståndet 1918. Förutom ett kraftigt krigsskadestånd och vissa territoriella förluster, tvingades Tyskland avstå inte bara sina kolonier utan i praktiken också sin krigsmakt. Ett miniatyrförsvar – nätt och jämnt tillräckligt för att kväsa inhemska revolutionsförsök – var vad som i nåder erbjöds i Versailles.
Krigsskadeståndet var visserligen inte fullt så orimligt som det emellanåt framställts, delvis eftersom det fanns förhoppningar om skuldavskrivningar, och Tyskland undgick också nationell upplösning. Men den sammantagna effekten av Versaillesfreden låg inte bara till grund för nationalistisk revanschism, utan gjorde densamma nästan ofrånkomlig (även om det framtida nazistiska maktövertagandet också skulle ge revanschismen sämsta möjliga inramning).
Hur kunde det gå så illa, insåg inte herrarna i Versailles vilken draksådd de spred?
Jo, mer eller mindre gjorde de nog det – även om de i jämförelse med Wienkongressens arkitekter lätt framstår som inskränkta småstadspolitiker. Men de hade inte stort val. I Wien hundra år tidigare, var företrädarna i begränsad eller ingen utsträckning alls beroende av folkliga stämningar. De behövde alltså inte ta allt för stor hänsyn till hämndbegär efter Napoleonkrigen – och de tolkade inte heller sin samtid med hårdslipade nationalistiska glasögon på nästippen.
Under fredskonferensen 1919 var de brittiska liksom franska representanterna fullt medvetna om de folkliga kraven – och de var tvingade att ta hänsyn till desamma, ty nu var demokrati en realitet. Därför är det talande att medan intellektuella i exempelvis Storbritannien uttryckte viss oro för de hårda fredsvillkoren, krävde mannen (och kvinnan) på gatan tysk förödmjukelse. Ministären Lloyd George hade för övrigt vunnit valet 1918 på löftet att klämma åt tyskarna ”som man klämmer en citron”.
Wilsons fjorton punkter borde garanterat en helt annan fred, men inte heller den amerikanske presidenten var imun för det inhemska trycket på andra sidan Atlanten. Många vanliga amerikaner hade tröttnat på det europeiska äventyret och kongressen var hopplöst splittrad till huruvida Versaillesfreden var något att ha över huvud taget. Hösten 1919 drabbades Wilson av ett slaganfall och presidentvalet 1920 vanns av Warren G Harding på ett isolationistiskt program med ”USA first” som slagord. Versaillesfreden ratificerades inte ens i Washington.
De som vunnit kriget förlorade freden. Delvis berodde det på att segrarmakternas medborgare inte förstod det ansvar som medföljer politiska rättigheter. Demokratins århundrade hade kunnat få en bättre start.