Som det går att läsa på nt.se har Eon Nordens koncernchef Marc Hoffmann besökt Norrköping. Han är ingen vän av kärnkraft, utan vill arbeta utifrån den gällande energiöverenskommelsen. Det borde vara en önskedröm för regeringen.
Istället motarbetar ministären Löfven genom sitt agerande Hoffmann och Eon.
Det är framför allt två saker som oroar Eon-chefen. Dels distributionsmöjligheter för el (vilket vi tidigare berört på ledarsidan). Infrastrukturen i de tre storstäderna är så klen att expansionsmöjligheterna för elintensiva företag hotas. I Östergötland råder tills vidare läge ”gul” snarare än ”röd”, men det innebär egentligen bara att läget inte är akut. Ännu.
Dels oroas Hoffman för regeringens skattepolitik. Från 1 augusti kommer den nya koldioxidskatten att slå så hårt att Eon tvingas avbryta elproduktionen vid Heleneholms kraftvärmeverk utanför Malmö (som alltså redan lider av elbrist) och dessutom dra ned på produktionen vid Händelöverket. Hoffman konstaterar dystert att man ju inte gärna kan bedriva verksamhet som går med förlust.
Man kan ju fundera på effekterna av detta. I bästa fall går det kanske att importera ”smutsigare” ström från andra delar av Europa istället... Under alla omständigheter är regeringens politik kontraproduktiv och går dessutom på tvärs med ministären Löfvens egna önskemål om ökad lokal elproduktion.
Men det kan faktiskt bli ännu värre. En av punkterna i det famösa 73-punktsprogrammet, som utgör grunden för samarbetet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna, är återinförd skatt på avfallsförbränning. Men eftersom förbränning är det sista ledet i produktionskedjan lär skatten knappast leda till mindre användning av plaster, om det var tanken. Däremot riskeras relativt miljövänlig el- och värmeproduktion.
Det hela är minst sagt konstigt. I en situation när till exempel stora delar av fordonstrafiken ska elektrifieras, dessutom på kort tid, motarbetar alltså regeringen sin egen politik.
Fast kanske är det hela inte så konstigt trots allt, bara amatörmässigt. Och personligen har jag inte svårt att ana MP:s destruktiva inflytande, så dogmatiskt att det rentav riskerar att helt motverka sitt syfte.
Hur vor det att tänka efter före istället?