Det var förstås inte planerat, men nu föll det sig så lyckligt att Sveriges formella upptagande i Nato sammanföll med Joe Bidens så kallade State of the Union-tal. Och vilket tal! Plötsligen var den lite orkelöse gubben som bortblåst och fram trädde en president full av stridslust.
Framför allt passade han på att hylla Sverige och en mycket nöjd Ulf Kristersson fick motta hyllningar i salen. Det har han verkligen förtjänat. För vägen till Nato-medlemskapet har varit både längre och besvärligare än vad de flesta av oss antog när vi lämnade in vår ansökan.
Mitt i all glädje kan detta också vara en nyttig läxa. Det är inte nödvändigtvis så att omvärlden alltid vill dansa efter vår pipa och som bekant lyser den gudomliga rättvisan ofta med sin frånvaro i storpolitiken. Det turkiska krånglandet var egentligen inte så mycket att förvånas över, givet att kvartsdiktatorn Recep Tayyip Erdogan såg sin chans till ett realpolitiskt triangelspel. Amerikanska stridsflygplan i utbyte mot ett svenskt Nato-medlemskap.
Då är egentligen Ungerns obstruktion svårare att förstå sig på, men kan förklaras psykologiskt. Viktor Orban vill låtsas vara en tyngre makthavare än vad han egentligen är. Men när det ryktades om att ungrare skulle tvingas söka visum vid USA-resor föll premiärministern snabbt till föga.
Bland övriga Nato-medlemmar är Sverige mycket välkommen. Precis som när vi gick med i EU. Låt oss ta fasta på det. Vi är bland vänner.