Försvarsdebatten före första världskriget var inflammerad och politiserad. I centrum stod – såväl sakligt som symboliskt – det eventuella byggandet av nya pansarskepp. Behovet var stort, i synnerhet givet hur snabb den marina utvecklingen var vid tiden, men vänstern i form av liberaler och socialdemokrater bromsade. Det talades om "det befästa fattighuset" och när kung Gustav V uttalade sig offentligt i försvarsfrågan under det så kallade borggårdstalet 1914 ledde det till regeringskris. Den liberale statsministern Karl Staaf tvingades avgå.
Staaf hade emellertid gjort sig impopulär hos stora delar hos befolkningen sedan länge. Riksdagen hade redan tagit beslut om byggandet av pansarskepp, men Staaf försökte (bakom ryggen på Marinförvaltningen) skjuta bygget i sank! Det ledde i sin tur till bildandet av Svenska pansarbåtsföreningen, som på fyra månader lyckades samla in den för sin tid oerhörda summan femton miljoner kronor – vilket räckte för att få igång byggandet av HMS Sverige, som det nya pansarskeppet skulle få heta.
Sedan bröt världskriget ut och plötsligen var försvarsfrågan mer eller mindre överspelad. Nu var det uppenbart för de flesta hur stort upprustningsbehovet var. HMS Sverige byggdes och sjösattes 1915, men blev inte fullt operativ förrän två år senare. Regering och riksdag beställde ytterligare två skepp av samma klass – HMS Drottning Victoria och HMS Gustav V – fast de blev typiskt nog inte klara förrän efter krigsslutet. För lite, för sent kan man säga och möjligen komma att tänka på dagens svenska försvarsdebatt.
Fast för lite var det knappast! Sverige-klassens pansarskepp var udda och passar inte riktigt in i gängse klassificeringar. Kustslagskepp har de ibland kallats och det ligger lite i det. Som namnet antyder relativt väl bepansrade var de också försedda med för sin tid kraftiga 28 cm-kanoner, bara fyra visserligen mot "riktiga" slagskepp som brukade ha minst dubbelt så många. Så att säga byggda i halvskala och ganska snabba var Sverige-skeppen skräddarsydda för strid i den svenska skärgårdsmiljön. De var hur som helst de största örlogsskepp Sverige någonsin haft, de mordeniserades successivt ända fram till 40-talet.
"Skeppets plats å örlogsvarvet i Karlskrona är bestämd till nocken av Laget, där hon skall ligga och alltid med sin siluett påminna om gamla tider och stolta traditioner" stod det i HMS Sveriges krönikebok efter att fartyget tagits ur drift 1947. Tyvärr blev det inte så, varken för henne eller systerskeppen. Samtliga skrotades, Gustav V dock så sent som 1970. Att så blev berodde nog inte bara på kostnaderna, utan också tidsandan. I den socialdemokratiska rivningshysterins Sverige skattade många kulturskatter åt förgängelsen, så det är tyvärr inte förvånande att inga pansarskepp – om man så vill symboliserande det "gamla" Sverige – bevarades.