Winston Churchill lär ha vägrat att strypa kulturanslaget till förmån för militära satsningar, mitt under ett brinnande världskrig. När han fick kritik för det i parlamentet svarade han: vad ska vi annars slåss för?
För hundra år sedan var borgerligheten det kulturbärande samhällsskiktet. Men under 1900-talets långa socialdemokratiska makthavande blev man plågsamt medveten om nidbilden av sig själv, något som vänstern glatt eldade på. Karikatyren av borgerligheten – en överbildad och dekadent elit med piano och bibliotek hemma i sjurummaren – var motsatsen till verklighetens folk. Sådant vinner inga val.
Så högern ställde nödgat om. Fredrik Reinfeldt gav kronprinsessan en platt-TV i födelsedagspresent 2007 och talade om att han läste Camilla Läckberg. Men framför allt har de undvikit att tala om bildning och kultur i bredare mening. Det har knappast gjort under för självbilden och styrkan i den egna identiteten.
Moderaterna har varit duktiga på att driva ekonomiska frågor. Att lova skattesänkningar för ”vanligt folk” och göra det ”lönsamt att arbeta” går an. Det är, om inte folkligt, så åtminstone mindre elitistiskt. Under en viss tid fungerade det. Sedan kom kulturkriget, den traditionella höger-vänsterskalan kollapsade och väljarna började drivas av värderingar i stället för sakfrågor. Även ingenjörer och ekonomer tänker på annat än tillväxt. Borgerligheten har inte alltid lyckats fånga upp det.
Om det blågula blocket får makten 2022 kan detta komma att stå M dyrt. Säg vad man vill om Sverigedemokraterna. Men de saknar åtminstone inte visioner. Framför allt inte när det kommer till kulturen. Det finns förvisso en konflikt mellan de nationalromantiskt sinnade konservativa, och de som föredrar det folkliga och det enklare, sprunget ur lokalsamhället. Men i det stora hela finns en gemensam grund att stå på. Framför allt finns viljan till politisk förändring och kulturen får gärna användas som ett verktyg för reformer.
Den svenska borgerligheten måste hitta tillbaka till den klassiska synen på bildning som tidigare var en viktig del av både ideologin och självidentiteten. Dessutom måste man våga stå för det. Annars är risken att man trängs ut av SD i de frågorna. Blir man regeringspartners kan man dessutom hamna i en sits där man tvingas slåss för SD:s visioner för det svenska kulturlivet, inte de egna. Jimmie Åkesson har både Esaias Tegnér och Eddie Meduza att luta sig tillbaka mot. Ulf Kristersson har blott arbetslinjen.