I bland blossar konflikten mellan människa och natur upp – skogsbranden. Natten till onsdag brann det i skogarna i Ättetorp i Åby. I tisdags brann det på Vikbolandet, ett par kilometer nordost om Rönö. Listan kan göras lång.
Skogsbranden har alltid varit hotfull för människan och det hon har byggt. Vi tror oss styra över vårt öde, men skogsbranden slår mot den föreställningen. I ett högskattesamhälle tror oss vi dock vara trygga. Att ha kapacitet att nedkämpa en skogsbrand bör i ett skogsland som Sverige vara en grundfunktion i samhällets krisberedskap.
Men klarar dagens samhällsbygge av att leva upp till förväntningen? Det är osäkert, det framstår som att svenska myndigheters förmåga att hantera stora skogsbränder eller många små samtidigt svajar. Försvarets helikoptrar kan rycka in och vattenbomba om piloterna kan och vill. Och i Sveriges Radios Ekot (6/6) framgick att det kan bli svårare under semestern att få upp försvarets helikoptrar, då det bygger på att piloter avbryter semestern.
Det italienska brandflyg som har funnits i Sverige sedan den 10 juni har också lagom till semestern skickats hem, delvis för att risken för brand har ökat i Italien (SR Ekot, 18/6). I en debattartikel i Svenska Dagbladet (18/6) har företrädare för flygbranschen påpekat att privata företag besitter kapacitet för vattenbombning och kan göra det billigare än italienarna – om de kallas in.
Helhetsintrycket är dock att samverkan mellan den statliga verksamheten och de kommunala räddningstjänsterna, som har det egentliga ansvaret, inte går på räls. Kanske handlar det om att ingen riktigt vill ta kostnaderna. Försvarets helikoptrar betalar staten, de privata anlitas av räddningstjänsterna.
Det kan dock bli kostsamt om besparingsambitioner slår mot kapaciteten att bekämpa skogsbränder, särskilt eftersom skogsbränder som sprids okontrollerat slår mot vår föreställning om att staten kan skydda oss.