Efter ett coronaår av jämförelsevis dämpade partipolitiska motsättningar, har Socialdemokraterna plötsligen slagit in på en linje som snarast för tankarna till Donald Trumps ofta överdrivna retorik – tragikomiskt nog ofta med Trump som avskräckande exempel. Morgan Johansson twittrar till exempel att "samma dag som Trump tvingas lämna och Joe Biden svärs in som president i USA, så signalerar Ulf Kristersson (M) att han vill gripa makten i Sverige med hjälp av SD".
Lägg märke till språkbruket – "gripa makten". Som om det handlade om en statskupp. Och Johansson fyller i: "Och detta bara ett par veckor efter att de högerextrema stormat Kapitolium."
"Vi sätter ljuset på partiets närmande till extremhögern" säger partisekreteraren Lena Rådström Baastad varnande med adress till Moderaterna och påpekar att "kuppförsöket mot den amerikanska kongressen illustrerade den yttersta konsekvensen av vad ett sådant öppnande kan leda till".
Dylika påhopp till trots fortgår vardagspolitiken som vanligt, till exempel genom partiledarmöten så sent som i går kväll (efter att detta skrivs). Någon utfrysning av Jimmie Åkesson har det inte varit fråga om sedan corona slog klorna i Sverige. Istället har samarbete varit ledordet under pandemin, så varför dessa oväntat trumpistiska varningar från Socialdemokraterna?
Man skulle kunna peka på hur svenska folket börjat tröttna på den måttligt framgångsrika coronastrategin. Så sent som i går torsdag presenterade Ipsos en opinionsundersökning, där bland annat förtroendet för statsministerns sjunker som en sten. Då är det plausibelt om Socialdemokraterna försöker blanda bort korten genom att tala om något annat.
Den taktiken skulle emellertid inte lura många. Det duger helt enkelt inte att skrämma med SD längre, i synnerhet inte som många av partiets väljare är tidigare socialdemokratiska sympatisörer. Det hela ser bara billigt ut.
Fast kanske är syftet ett helt annat och kanske är det inte alls tveksamma medelväljare Socialdemokraterna försöker nå. Utan en numera ganska liten grupp i ett ganska litet parti – som dock riskerar att orsaka det socialdemokratiska styret svår slagsida. Nämligen Liberalerna, vars partiledare Nyamko Sabuni hotar att lämna januariöverenskommelsen i den stund regeringen genomför lättnader i migrationspolitiken. Något som Löfven vägrar gå med på, väl medveten om att Miljöpartiet i sin tur skulle kunna hota att lämna regeringen om de gröna inte får igenom just dessa lättnader.
Liberalerna är splittrade och även om en majoritet av partimedlemmarna torde stå bakom Sabuni, är en relativt stor vänsterliberal minoritet av annan åsikt och ytterligare andra säkert osäkra. Men att angripa samma liberaler för att söka öppet samarbete med Sverigedemokraterna skulle se ut som illa dold smutskastning och bara riskera att stärka Sabuni. Bättre då att misstänkliggöra Moderaterna för att gå SD:s ärenden (samtidigt som det förutsätts att vänsterliberalerna redan från början är genuint rädda för Åkesson & Co). Med andra ord skulle Liberalerna riskera att smygvägen dras in i Moderaternas påstått SD-vänliga (och därmed fördärvliga) politik!
Problemet är förstås att den socialdemokratiska taktiken under sådana omständigheter är långsökt. Ungefär som de överlag ganska fåniga jämförelserna mellan svensk politik och den bisarra stormningen av Kapitolium. Dessutom riskerar man relationerna till Moderaterna, vilket i just coronatider är en riktigt dålig politik. Men om man bara lyckas övertyga tillräckligt många ledande liberaler om faran med att ens överväga att överge januariöverenskommelsen, ja då är det nog ett pris värt att betala för Socialdemokraterna.