Strejken vid Tesla fortgår. Det är förstås en på alla sätt och vis olycklig situation, som varit möjlig att undvika om företagets VD Elon Musk hade varit lite smidigare och (helt i tystnad) skrivit på kollektivavtal. Då hade strejken inte heller riskerat att få internationella konsekvenser.
De svenska fackföreningarna rasar alltså, fast i jämförelse med sina kontinentala kamrater ändå tämligen lågmält. Medan det är ganska tyst från arbetsgivarsidan. Den kritik som framförts från detta håll är antingen av principiell och i realiteten ganska akademisk karaktär, eller handlar om att underleverantörer – som skrivit under kollektivavtal – oförskyllt drabbas.
Det ligger en del i denna senare kritik, samtidigt som man lika gärna kan hävda att om Tesla kommer undan, riskerar det i förlängningen att drabba alla företag inom branschen som skrivit under kollektivavtal. Att fler kommer att vägra skriva under avtal.
Vad få (och knappast någon på arbetsgivarsidan) frågat sig är vad som händer då. Den som inbillar sig att det väntar ett nyliberalt paradis och/eller kaos inbillar sig emellertid just!
Istället kommer frågan om motsvarande kollektivavtal garanterat att väckas i Bryssel och Strasbourg. Inte minst gäller det lönebildningen, med krav på federalt beslutade minimilöner. Detta som en del av den sociala pelare som förre statsministern Stefan Löfven tog initiativ till, men sedan försökte backa ifrån – när han insåg de möjliga konsekvenserna för det som brukar kallas den svenska modellen.
Denna modell har varit i bruk sedan det berömda Saltsjöbadsavtalet 1938, medan andra länder i större utsträckning litar till politiska beslut. Nu flyttas delar av denna makt till EU-nivå, men Sverige har i enlighet med gällande direktiv lyckats utverka undantag – så länge minst 80 procent av arbetskraften arbetar under kollektivavtal.
I dag omfattar sådana avtal ungefär 90 procent och som enskilt fall gör förstås inte Teslas exempel varken från eller till i någon större utsträckning. Däremot kan man frukta spridningseffekter, vilket så småningom lär leda till krav på svensk anpassning efter gemensamma europeiska regler. Eftersom Sverige i relativ liten utsträckning alltså har politiskt beslutade avtal kan man rentav räkna med att vi i ovanligt stor utsträckning istället tvingas anpassa oss efter vad som händer i Bryssel. Utvecklingen skulle av många också tas som intäkt för att det behövs ett betydligt mer omfattande federalt regelverk på arbetsmarknadsområdet.
Detta ligger varken i svenska arbetstagares eller arbetsgivares intresse och är möjligen en förklaring till det jämförelsevis passiva uppträdandet från de senares sida. Man kan emellertid hoppas att det inte slutar där, utan att företrädare för det svenska näringslivet just nu gör sitt yttersta för att förmå Tesla komma tillbaka till förhandlingsbordet. I förlängningen står mycket mer än elbilstillverkarens fortsatta öde i Sverige på spel.