Den koleriske Donald Trump beslutade att de sista amerikanska trupperna i Afghanistan skulle dras tillbaka redan nu i vår. Fast riktigt så blir det inte, tack vare hans efterträdare Joe Biden väntar ett mer städat utträde. Fast ett utträde blir det och slutdatumet exakt tjugo år efter terrorattackerna 11 september är förstås inte valt av en tillfällighet.
Biden liksom Trump och före dem Barack Obama (ja, egentligen redan George W Bush) insåg att soldaterna inte kunde stanna i evighet. Fast uppdraget skulle slutföras också. Har så skett?
Det beror väl egentligen på vad detta uppdrag har inneburit. För huvudsyftet bakom insatsen i Afghanistan var aldrig att demokratisera nationen eller något sådant, egentligen inte ens nödvändigtvis krossa talibanrörelsen. Däremot att slå ut al-Qaida i allmänhet och oskadliggöra Usama bin Ladin i synnerhet.
Det senare lyckades man ju som bekant med, kanske också att eliminera al-Qaidas närvaro i Afghanistan – ty talibanerna förefaller nu helt nöjda med att bara få terrorisera den egna befolkningen med sina reaktionära religiösa påfund.
Dessutom sitter ju inte talibanerna på hela makten i Afghanistan, inte riktigt ännu. Fast spåren förskräcker. Det är ingen tvekan om att talibanerna främst väntar på det fullständiga amerikanska uttåget.
Detta uttåg må vara inrikespolitiskt svårfrånkomligt för Biden, men har förstås sitt utrikespolitiska pris. Många länder har deltagit och deltar fortfarande i försöken att upprätthålla en någorlunda civiliserad statsbildning. När USA drar sig ur gäller det i praktiken för alla andra också. Om då talibanerna kommer tillbaka, riskerar hela insatsen att framstå som meningslös. Detta kommer att påverka viljan att följa Förenta Staterna i helt andra sammanhang.
Fast varför gick det då som det gjorde? Under dylika omständigheter brukar vissa tala om krig som inte går att vinna, vilket förstås bara är struntprat. Någon vinner i slutändan – i detta fall riskerar det att bli talibanerna. Frågan är istället exakt varför USA misslyckats.
Förklaringen är på sätt och vis kanske enklare än vad många tror och har grundläggande strategiska orsaker. Och Förenta Staterna har varit där förr.
27 juli 1953 slöt den amerikanskledda koalitionen eld upphör med Nordkorea – en vapenvila som fortfarande gäller, eftersom någon formell fred aldrig slutits. Efter initiala nordkoreanska framgångar hade koalitionen (också Sverige deltog på ett hörn) lyckats trycka tillbaka kommunisterna till den kinesiska gränsen, men med just kinesisk hjälp lyckades sedan Nordkorea vinna tillbaka förlorad terräng.
USA var den avgjort starkare militära parten, men president Harry Truman ville undvika en eskalering som ofrånkomligen hade följt på ett mer öppet krig med Kina, han vägrade också använda sig av kärnvapen. Alltså nöjde sig Truman med en halv seger.
I Vietnam var nederlaget mer uppenbart, men förklaringen i grund och botten densamma. Förenta Staterna ville inte riskera den eskalering som en fullskalig intervention i Nordvietnam inneburit och med tiden urholkades dessutom det inhemska stödet för kriget. Den nordvietnamesiska statsledningen hade det enklare eftersom de understöddes materiellt av Sovjetunionen och kunde med den kommunistiska diktaturens sedvana strunta i folkets åsikt. Man höll helt enkelt ut i relativ trygghet bakom gränsen och kunde genom FNL-gerillan bedriva ett framgångsrikt utnötningskrig.
Det är inte helt annorlunda i Afghanistan. Talibanerna var egentligen besegrade på hemmaplan, men drog sig tillbaka över den pakistanska gränsen. Trots att Pakistan formellt är USA:s allierade har nationen i denna sin roll varit en tveksam bekantskap. I synnerhet den pakistanska säkerhetstjänsten har istället goda relationer till talibanerna och det finns dessutom en stark islamism på gräsrotsnivå.
Undantaget drönarkriget under framför allt Barack Obamas presidentskap har det aldrig funnits något riktigt intresse av att ställa Pakistan mot väggen, än mindre att intervenera med marktrupp. Därmed har talibanerna kunnat bida sin tid och med ryggen fri successivt återta sina gamla maktpositioner i Afghanistan i takt med ett långsamt amerikanskt tillbakadragande. Därtill har den uttryckliga amerikanska viljan att visserligen vinna kriget, men lika mycket kunna dra sig tillbaka så snart som möjligt, skapat en paradox som inneburit ett egentligen halvhjärtat engagemang under lång tid, för att till sist sluta i vad som i värsta fall kan bli ett öppet nederlag.