För den som har planer på att anfalla ett grannland har det alltid varit en klok strategi att dölja sina avsikter så långt som möjligt. Det är det enda som, möjligen, kan sägas vara lugnande efter den senaste tidens eskalerande våld i Donbas. Många ukrainska soldater har dödats eller skadats efter oprovocerade beskjutningar från så kallat separatistkontrollerat område.
Ytterst är det förstås Kreml som kontrollerar dessa gangsterstyrda provinser, men vad som oroar är uppladdningen på andra sidan den ukrainska nationalgränsen. Antalet ryska bataljoner i närområdet har fördubblats, men det är sannolikt ändå inte tillräckligt i den stund Rysslands president Vladimir Putin eventuellt överväger att återuppta sitt storskaliga erövringskrig.
Dessutom gör alltså knappast Kreml något för att dölja trupprörelserna, vilket tyder på att man vill att desamma verkligen ska ses. Vad det är frågan om är, sannolikt, vad som under kalla kriget kallades brinkmanship – det vill säga uppladdning till sista minuten, då man i så fall tar ett steg tillbaka.
Det finns flera skäl till uppladdningen. Vattenförsörjningen från övriga Ukraina till Krim är till exempel en tvistefråga och varför skulle Kiev gå med på underlätta Rysslands illegala annektering av halvön? För övrigt en påminnelse om hur färskvatten blivit en allt tyngre konfliktfråga på många håll i världen.
Därtill har Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, efter åratal av att försöka hitta kompromisser, äntligen lärt sig att bara maktspråk respekteras i Kreml. Plågad av dåliga opinionssiffror har Zelenskyj bland annat slagit till mot Moskvavänliga oligarker som Viktor Medvedtjuk. Till skillnad från den utrikespolitiskt lealöse Donald Trump har USA i Joe Biden också en i säkerhetspolitiska frågor kunnig president, som deklarerat att det är slut med den trumpistiska låt gå-politiken gentemot Moskva.
Putin hoppas ändå att västvärldens ledare ska få kalla fötter och i praktiken börja utöva påtryckningar Zelenskyj, i syfte att få allt att lugna ner sig. Till exempel har Tysklands förbundskansler Angela Merkel i relativt skarpa ordalag uppmanat Putin att dra tillbaka sina trupper, fast samtidigt har hon egna intressen i frågan. Merkel slår vakt om det alltmer kritiserade Nord Stream 2-bygget, samtidigt som hon förmodligen vill köpa det ryska coronavaccinet Sputnik V till goda villkor.
Dessa och andra faktorer påverkar emellertid också Putins överväganden. Att inleda ett nytt storkrig samtidigt som framtiden för Nord Stream 2 står och väger framstår inte som någon klok strategi.
Fast därmed inte sagt att farhågorna är överdrivna. Det går att tänka sig en rad andra scenarion förutom ett storanfall. Till exempel ett mindre anfall i syfte att för kamerornas skull erövra ytterligare något territorium och därefter rentav förklara de ryska trupperna som fredsbevarande! I så fall ett spel för gallerierna, naturligtvis.
Men det finns ett till synes irrationellt drag bakom den ryska politiken. Det beror på att själva den ukrainska nationen är en nagel i ögat på Putin. Utan Ukraina kommer det nygamla ryska imperiet att förbli rumphugget. Och trots alla problem – med allt från politisk splittring till rustningskostnader och den ständigt närvarande korruptionen på alla nivåer – håller den ukrainska demokratin ut. Innerst inne vet nog Putin att han visserligen har lyckats erövra Krim, men så att säga har förlorat Ukraina för alltid.
Samtidigt får vi inte glömma att Putin emellanåt har beskrivits som en politisk magiker och som alla trollkarlar försöker han få publiken att titta bara på hans ena hand när han genomför sina trick, trots att vi genom se också den andra kanske kan avslöja trolleriet. I detta fallet är världen upptagen med Ukraina, men har redan glömt Belarus – som nu allt hårdare integreras i de ryska säkerhetsstrukturerna. Det är kanske där den verkliga faran föreligger.