UAW har relativt få, men ofta radikala medlemmar.
Varför kan inte bara Tesla skriva på kollektivavtalet? IF Metalls strejk mot företaget rullar vidare och utökas successivt, med bland annat fler sympatiåtgärder. Samtidigt som Tesla försöker gå runt olika blockader är det nog ganska sannolikt att företaget kommer att förlora i slutändan.
För LO vore det förstås en fet skalp att fälla en jätte som Tesla och på sista tiden har diverse socialdemokrater också gjort ganska tafatta försök att vinna politiska poäng på strejken. På det hela taget är frågan emellertid inte politiserande. Näringslivet vill helst slippa vilda konflikter och fler fruktar kaos på arbetsmarknaden om Tesla mot förmodan skulle vinna. Det skulle dessutom ge Bryssel blodad tand när det gäller minimilöner och andra politiska krav bortom det som brukar kallas den svenska modellen.
Timbros vd Benjamin Dousa försöker visserligen väcka debatt i frågan och påpekar bristen på proportionalitet i den pågående konflikten. Hans inlägg är inte utan poäng, men Dousa glömmer åtminstone två saker. Dels den ovan nämnda EU-frågan, dels att Tesla knappast visat någon som helst förhandlingsvilja.
Varför? kan man fråga sig. Så här brukar inte seriösa storföretag uppträda och agerandet riskerar att skada företagets anseende nästan oavsett utgång.
För att förstå detta måste vi bege oss till andra sidan Atlanten. Där har bilarbetarfacket UAW just kunnat påräkna en stor framgång mot de så kallade tre stora – Ford, General Motors och Stellantis (som ju strängt taget faktiskt är en europeisk koncern). Jättarna har tvingats gå med på löneökningar om 30 procent eller mer! Detta efter en omfattande strejk som bara ganska ytligt påminner om IF Metalls konflikt med Tesla.
Den amerikanska fackföreningsrörelsen, och inte minst UAW, har en stormig historia. Långt färre medlemmar än vad som är europeisk standard har delvis kompenserats med radikala krav och ibland militant uppträdande. Från att UAW organiserade en och en halv miljon medlemmar för ett halvsekel sedan återstår bara en knapp tredjedel i dag (varav många över huvud taget inte arbetar inom bilbranschen). Trots detta lyckades man emellertid agera skickligt och förlusterna tvingade till sist bilföretagen att gå med på de flesta krav.
Helt avgjord är inte frågan, för ett par lokala medlemsomröstningar har gett negativt resultat, samtidigt som många vid det här laget nog är ganska utmattade. Frågan har också en politisk dimension. Förenta Staternas annars måttligt radikale president Joe Biden har deltagit på stormöten tillsammans med UAW-ledaren Shawn Fain, som själv gärna tar till klasskampsretorik och brukar bära en t-shirt med texten Eat the rich.
Vad som saknas är kort och gott den svenska modellen! Därför tycks också varje större ansvarstagande numera vara främmande för UAW. Även om det långsiktigt kan drabba den egna verksamheten.
Amerikansk bilindustri har stora problem, vilka knappast lär bli mindre med stora löneökningar. Man kan misstänka att GM kommer att drabbas särskilt hårt, då man har avvecklat alla utomamerikanska märken. Lättare blir det sannolikt för Stellantis, som kan lägga större tyngdpunkt på de europeiska bilmärken som ger största vinsten i vilket fall som helst. Ford befinner sig i ett mellanläge, där dock avvecklingen av de utanför USA populära modellerna Fiesta, Focus och Mondeo dock kan få negativa konsekvenser.
Det är onekligen inte svårt att se likheterna med hur den brittiska bilindustrin tvingades på knä under 70-talet, delvis just på grund av fackföreningarnas krav och efterföljande strejker – alltmedan bilarna blev tråkigare och sämre. Med undantag för några utlandsägda lyxmärken finns i dag just inte mycket kvar av det stolta brittiska arvet.
Fast UAW strejkade inte mot Tesla, inte mot Honda, Hyundai eller Toyota heller – som har egna fabriker i Förenta Staterna. De senare företagen höjer nu lönerna och agerar annars försiktigt i fackfrågor. Tesla har däremot en mer uttalad antifacklig policy, samtidigt som intresset för fackligt medlemskap också förefaller vara genuint svagt. Och utan medlemmar kan förstås inte UAW göra någonting.
Det är här strejken i Sverige kommer in i bilden. UAW hoppas att densamma ska kunna utnyttjas som påtryckning mot framför allt Tesla i USA. På det amerikanska företaget inser man förmodligen inte den stora skillnaden mellan Sverige och Förenta Staterna, men det finns alltså också ett mer begripligt motstånd.