Därför lyfter inte Liberalerna

Medan det syns att Lööf tror på sin politik, får man intrycket av att Sabuni hela tiden söker den minst dåliga lösningen.

Man förstår om Nyamko Sabuni känner sig rådvill.

Man förstår om Nyamko Sabuni känner sig rådvill.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Ledarkrönika2021-03-12 07:00
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

När Nyamko Sabuni meddelade att Liberalerna skulle lämna januariöverenskommelsen valde hon sen fredag eftermiddag för att presentera nyheten. Det är knappast någon tillfällighet. Som Henrik L Barvå på Nya Wermlands-Tidningen konstaterat presenterar nämligen partier gärna dåliga nyheter just på fredagseftermiddagarna – så minimerar man mediernas intresse.

Egentligen borde nyheten förstås presenterats på måndag förmiddag, med pukor och trumpeter. Fast Sabuni visste att många skulle protestera, trots att avhoppet till råga på allt inte är omedelbart förestående utan skjuts upp till riksdagsvalet nästa år. Man kommer till och med att budgetförhandla som vanligt med regeringen i höst.

Denna veckas stora inrikesnyhet (jämte den ständigt närvarande coronabevakningen) blev istället Annie Lööfs löfte om att satsa på regeringsinnehav efter valet. Med andra ord att Centerpartiet ska ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. Hon har visserligen inte reglat dörren till en moderatledd dito, men eftersom densamma över huvud taget inte får samarbeta med Sverigedemokraterna har hon i praktiken stängt dörren för samverkan högerut.

Än är det för tidigt att säga vilka opinionsutfall som väntar av Sabunis respektive Lööfs utspel, men dramatiska förändringar skulle förvåna. Det kan förefalla överraskande, givet att det båda partier driver ungefär samma politik (med enskilda, visserligen nog så viktiga, undantag som inställningen till kärnkraft). Förklaringen är dock psykologisk. Lööf och Centern tror på den valda politiska linjen, det gör inte Sabuni och Liberalerna.

Medan januariöverenskommelsen i stor utsträckning är en lööfsk idé, följde Liberalerna (då fortfarande under Jan Björklunds ledning) med mest i brist på bättre alternativ. Entusiasmen saknades, vilket blev än mer uppenbart när Sabuni tog över som partiledare. Och medan Centern höll ställningarna i opinionsundersökningarna, började Liberalerna en kräftgång som nu placerar partiet en god bit under riksdagsspärren.

Det är inte så konstigt. Vem låter sig entusiasmeras av en politik som inte ens partiledningen tror på?

Januariöverenskommelsen har blivit en boja för Liberalerna, men när så Sabuni gör det enda raka och bestämmer sig för att hoppa av – så begår hon precis samma psykologiska misstag som Björklund före henne. För avhoppet skjuts fram. Liberalerna stannar kvar i ett samarbete man tycker så illa om att man vill avbryta detsamma. För gemene man blir logiken obegriplig och inte blir det lättare för partiledningen att försvara mandatperiodens politik i valrörelsen.

Sabuni måste emellertid ta hänsyn till den stora partiminoritet som motsätter sig allt samröre med SD – och uppenbarligen hellre harvar vidare som litet liberalt stödparti åt en rödgrön regering. Partiledarens lösning är en dålig kompromiss. Man skjuter upp utträdet till nästa år och dessutom lovar Sabuni att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Åtminstone inte så mycket och i synnerhet inte i budgetfrågor. Eller något sådant. Man kan tolka hennes hittillsvarande besked på lite olika sätt.

Lööf såg omedelbart chansen att vinna vänsterliberala sympatisörer och kanske var det därför hennes utspel kom bara dagarna efter Sabunis. På den andra kanten uttrycks återhållsam glädje från moderater och kristdemokrater efter Sabunis utspel. För vad innebär det egentligen?

Liberalernas partiråd ska ytterst avgöra frågan i slutet på månaden. Blir det nej då tvingas Sabuni förmodligen avgå, men just nu söks kompromisser mellan de olika falangerna i treprocentspartiet. Kompromisser om det som redan är en kompromiss. Vad kommer väljarna att säga om det?

För närvarande förefaller det underordnat. Och den bristen på politisk självbevarelsedrift är måhända det riktigt stora problemet för Liberalerna.