Det sägs att Ryssland aldrig är så starkt eller svagt som det verkar. Kanske gäller det också på taktisk nivå. För medan förra årets försök att invadera Ukraina påvisade en mycket svagare rysk krigsmakt än väntat, har man i år åtminstone lyckats försvara det mesta man ändå erövrade 2022.
Vi väntade ju alla på en stor ukrainsk våroffensiv – som till sist blev en sommaroffensiv. Eller något sådant. Det tycks gå trögt. För även om den ukrainska försvarsmakten till sist lyckas verkställa det stora genombrottet börjar tiden rinna ut. Man har faktiskt inte mer än några veckor på sig innan det famösa ukrainska menföret riskerar att försvåra stora truppförflyttningar kraftigt.
Nu ska det först som sist sägas att det visserligen är så det tycks se ut, men hur det verkligen förhåller sig längs fronten kan vi ofta bara ana oss till. Sällan har begreppet Nebel des Krieges (krigsdimma) varit så aktuellt. Därtill har Ukraina varit utomordentligt skickligt i att stoppa informationsläckor från fronten.
Det är i först i efterhand man brukar kunna fastslå vad som faktiskt inträffat under stora slag och ibland inte ens då. Mycket läggs till rätta för att se bättre ut i historieskrivningen.
Det sägs ju att när ryssen väl grävt ner sig är det nästan omöjligt att gräva upp honom. Sedan den huvudsakligen misslyckade ryska offensiven förra året har man ägnat stor möda åt att gräva skyttegravar och befästningar samt inte minst lägga ut minor. Försvaret har organiserats på djupet.
Har vi sett det förut? Ja, det har vi. Med erfarenheterna av andra världskriget – och då i synnerhet genom Hollywoods ofta publiktillvända och tillrättalagda beskrivningar – kunde man ju inbilla sig stora pansaroffensiver genom böljande sädesfält. Fast så ser alltså verkligheten inte ut. I själva verket gör den öppna terrängen stora truppförflyttningar utomordentligt riskfyllda.
Snarare är det första världskriget vi ser återuppspelas i Östukraina. Inte för inte har ju skyttegravarna kommit tillbaka och lite byggde nog sommarens ukrainska sommaroffensiv på erfarenheter mer än hundra år gamla. Fronten är bred och svårforcerad (om än inte överallt särskilt välbemannad), varför man prövade den från 1918 initialt framgångsrika tyska taktiken att pröva sig fram – för att därefter koncentrera förbanden på de platser där genombrott bör gå att verkställa.
Men de verkliga framgångarna har alltså inte materialiserats. De ryska förlusterna är visserligen stora, men den ukrainska försvarsmakten har för den sakens skull inte lyckats återerövra särskilt mycket terräng. Första världskriget igen, fast om inspirationen verkligen kom från dåtidens tyska stosstrupptaktik begick man måhända ett misstag. Nämligen att ofta låta nyutbildade rekryter få de moderna västliga vapnen och gå i främsta linjen. Istället för att låta något äldre soldater med stor stridsvana stå för huvuddelen av stöttrupperna.
Här i väst inbillar vi oss också att moderna vapen är allt och just nu står behovet av modernt stridsflyg i centrum. Och för allt i världen, visst skulle flygvapenleveranser underlätta krigföringen betydligt. Men vi ska inte inbilla oss att några amerikansktillverkade F16-plan är ett wunderwaffe. På andra punkter är det västliga stödet dessutom undermåligt.
Medan USA visserligen ökat ammunitionsproduktionen går det trögare i Europa. Det är som om vi fortfarande levde i fred på vår kontinent, men krig innebär alltid enorm förbrukning – av allt från soldater till stridsvagnar och ammunition. På den senare punkten har dessutom den ryska krigsproduktionen tagit fart, låt vara inte heller där i tillräcklig omfattning. Men utan större västerländska leveranser till ukrainsk sida kan tiden ändå tala till Rysslands fördel.
Utnötningskrigets välsignelser ska inte underskattas, även om den ryska uthålligheten faktiskt inte främst inriktas mot Ukraina – utan det västliga stödet. På att vi ska tröttna på kriget, i synnerhet om vi med detta "vi" menar ett ombytligt Förenta Staterna, där nästa president i värsta fall åter kan heta Donald Trump.
Därför är Ukraina plågsamt beroende av ett stort genombrott och helst då ett inte bara spektakulärt, utan strategiskt betydelsefullt. Kan man nå Svarta havet och därmed klippa av de ryska landförbindelserna till Krym (Krim) vore mycket vunnet. En sådan utveckling skulle försvåra försvaret av den annekterade halvön kraftigt och faktiskt, kanske, tvinga Kreml till förhandlingsbordet.