Under folkresningen 2020 blev belarusierna nationellt medvetna.
I nyhetsrapporteringen nämns Belarus numera vanligtvis inte alls, eller som en allierad till Ryssland. Några belarusiska soldater slåss visserligen inte längs fronten i Ukraina, men diktatorn Alexander Lukasjenko är verkligen sin ryske kollega Vladimir Putins bästa vän. Eller så vill de båda åtminstone att det ska se ut.
I själva verket har båda alltid haft svårt för varandra. Och att Lukasjenko numera bara är en marionettdiktator är uppenbart för alla. Lukasjenko kan visserligen erbjuda belarusiskt uppmarschområde för ryska trupper i händelse av ett förnyat anfall över gränsen mot Ukraina, men det lär inte ske. Om inte av andra skäl så för att Ryssland inte längre har tillräckligt med soldater och måste koncentrera det man har längre österut.
Det Putin kan erbjuda Lukasjenko är garantier för att han ska kunna sitta kvar som despot. Därmed kommer vi in på en viktig mentalitetsskillnad mellan Ryssland och Belarus. Det senare är inte längre Vitryssland och det har betydelse.
För medan attityderna till såväl Putin som kriget torde variera i Ryssland är belarusierna entydigt emot. Inte bara Putin utan också kriget och inte minst deras egen diktator Lukasjenko. Det vet den senare. Skulle Ryssland lämna Belarus åt sitt öde kommer regimen att kollapsa. Ungefär som de gamla kommunistdiktaturerna i Central- och Östeuropa efter Berlinmurens fall.
Lukasjenko försöker hålla skenet uppe och "återvaldes" nyligen med god marginal i ett riggat val som inte lurar någon. I dag tisdag ska han sväras in för ytterligare en mandatperiod. Ett datum knappast valt av en tillfällighet, utan som ett försök att stärka sina svaga folkliga aktier. Resultatet kan dock bli det motsatta.
25 mars är nämligen den belarusiska frihetsdagen, till minne av det första frigörelseförsöket 1918. Till skillnad från de baltiska nationerna lyckades varken Belarus eller Ukraina att etablera självständighet och alla dessa länder ockuperades sedan från andra världskriget fram till frigörelsen i början på 90-talet. De baltiska staterna är numera sedan länge trygga demokratier, medan Ukraina ännu slåss för sin frihet på slagfältet och Belarus tvingas genomlida en sorts rysk ockupation med Lukasjenko som quissling.
Men något hände 2020-21. Folket blev nationellt medvetet, Svjatlana Tsichanoŭskaja vann presidentvalet och på gator och torg reste sig människor mot Lukasjenkos klickvälde. Det räckte inte hela vägen den gången, främst på grund av den ryska inblandningen. Sedan dess har dessutom repressionen förvärrats och i dag måste belarusier fira sin frihetsdag i hemlighet.
Så var det också i Baltikum under decennier. Man väntade. Och när tillfälle äntligen gavs bröt man sig loss. Snabbt och bestämt.
I Belarus väntar man också, på ett för folket typiskt ganska godmodigt sätt. Förändringen kommer, även om det kan ta sin tid. För man är inte längre vitryssar. Utan belarusier.