Storbritannien var en av världskrigets största segrarmakter, men det var en dyrköpt seger på alla sätt och vis. Förutom större förluster i människoliv än någonsin tidigare i historien, var nationen nästan bankrutt vid vapenvilan – i praktiken den tyska kapitulationen – i november 1918.
Dessutom skulle inte det brittiska imperiet bestå utan påfrestningar. Sönderfallet började nästgårds, på Irland.
Decennierna som föregått hade präglats av uppslitande politiska strider kring om och i så fall hur Irland borde få självstyre. Till sist hade man enats om ett avtal, som emellertid sköts upp på grund av krigsutbrottet. För vissa var det inte tillräckligt i vilket fall som helst. Våren 1916 genomförde dessa revolutionärer påskupproret – ett illa genomfört försök att med våld bryta sig ur Storbritannien, därtill ett revolutionsförsök utan större folkligt stöd.
Det hade kunnat sluta där, men irländarna var upprörda. Den brittiska armén hade, bokstavligen, nyttjat det grova artilleriet i Dublin. 260 civila hade dödats och över 2000 skadats. Samtliga upprorsledare avrättades snabbt efter mer eller mindre summariska rättegångar. Av många betraktades de som nationens första martyrer. När London försökte införa värnplikt på Irland 1918 ledde det till demonstrationer och i parlamentsvalet samma år får separatistiska Sinn Fein 70 procent av rösterna, men deras representanter besätter aldrig platserna i Westminster, de tänker istället sätta upp sitt eget parlament.
För i dag exakt hundra år sedan, 21 januari 1919, möts parlamentet och utropar självständighet för Irland. Den tidigare väpnade frivilligorganisationen Irish Volunteers döps om till IRA – Irish Republican Army.
Samma dag mördas två personer ur den irländska polisen. Gärningsmännen agerade på egen hand, men i London uppfattas kopplingen som självklar. Det irländska frihetskriget är därmed ett faktum.
Det är upp till den irländska polisen att stoppa vad som betraktas som terrorister och inledningsvis går händelserna inte alls IRA:s väg. Frånvaron av en tung militär motståndare gör visserligen egna operationer mindre komplicerade, men återigen lyser det folkliga stödet med sin frånvaro.
IRA slog nämligen snabbt in på en gerillaliknande krigföring, inklusive överfall och ”likvidering” av vissa befälhavare och angivare med flera. Arkitekten hette Michael Collins, i Irland betraktad som en av nationens främsta ledare under 1900-talet. Collins hade deltagit redan under påskupproret 1916 och dömts till långt fängelsestraff, men släppts i en amnesti året därpå. Han insåg att det traditionella sättet att föra krig på aldrig skulle fungera mot en så mycket starkare motståndare som Storbritannien.
Britterna förlitade sig emellertid alltså på i först hand den irländska polisen (RIC – Royal Irish Constabulary), som emellertid inte var tränad eller hade resurser för krig mot gerillastyrkor. Situationen besvärades ytterligare av att de högre polisbefälen huvudsakligen utgjordes av protestanter, medan de vanliga polismännen vanligtvis var katoliker. Vissa poliser bytte rentav sida, medan andra kände sig konsekvent motarbetade i sitt dagliga arbete av en allt mer kritisk allmänhet.
Åter skulle det brittiska agerandet spela irländska radikaler i händerna, beklagansvärt nog efter ett initiativ från ingen mindre än Winston Churchill, vid tillfället krigsminister.
Regeringen i London ville av olika skäl ogärna sätta in den reguljära armén på Irland. Lösningen blev en hjälpstyrka – populärt kallad The Black and Tans – huvudsakligen rekryterad bland (protestantiska) veteraner från världskriget. Det var ofta förhärdade män, odisciplinerade och med svårigheter att anpassa sig till ett civilt liv. De skulle snart tillsammans med en annan paramilitär styrka – The Auxiliary Division – göra sig ökända för övergrepp på såväl civila som civil egendom och bli innerligt hatade av i stort sett alla. Styrkorna gjorde sig skyldiga till både mord och mordbrand. I november 1920 öppnade soldater ur The Black and Tans eld med kulsprutor mot spelare och publik under en rugbymatch. Månaden därefter brände trupper ledda av The Auxiliaris ner en del av Cork.
Snarare än att pacificera civilbefolkningen, fick förbrytelserna motsatt effekt. Det folkliga stödet för IRA ökade och dessutom hade man redan tagit den faktiska kontrollen över stora delar av framför allt landsbygden.
Våren 1921 blev blodig. IRA var militärt pressad av situationen, trots ekonomiskt stöd från många amerikaner av irländskt ursprung. Collins övervägde angrepp (eller om man så vill terrorattacker) på militära eller industriella mål i England. Så blev aldrig fallet. Också engelsmännen hade tröttnat. Det fanns inte längre något stöd för att tvinga irländarna att förbli britter mot sin vilja.
Fredsförhandlingarna blev utdragna och komplicerade, men mynnade till sist ut i ett fredsavtal i december 1921 som i praktiken garanterade Irlands självständighet. Men samtidigt i sin förlängning innebar en delning av Irland i två. De protestantiskt dominerade norra grevskapen fick chansen att stanna kvar inom Storbritannien i det som blivit Nordirland. Många irländska nationalister motsatte sig avtalet och fortsatte kräva Nordirland ”tillbaka”. Collins, som undertecknade avtalet, hävdade att han skrivit under sin egen dödsdom – så impopulär misstänkte han att freden skulle bli.
Collins skulle få både rätt och fel. Han skulle snart få plikta med sitt eget liv, i ett mord som aldrig fått sin fullständiga lösning men som sannolikt hade sin orsak i just missnöje med fredsavtalet. Ett traumatiskt inbördeskrig följde på frihetskriget, men för irländare i gemen blev han den store landsfadern i historieskrivningen.
I jämförelse med inte bara det enorma världskriget, utan också jämfört med många frigörelsekrig senare under seklet var Irländska frihetskriget relativt oblodigt, med bara runt 2000 döda i facit. Ändå tog det tid att normalisera relationerna mellan Irland och Storbritannien, inte minst eftersom runt en tredjedel av de dödade utgjordes av civila. Och konflikten om och på Nordirland förblev ett öppet sår, nästan ända in i våra dagar. Ända tills långfredagsavtalet 1998 tycktes sätta definitiv punkt.
Om det inte varit för Storbritanniens redan famösa folkomröstning om att lämna EU – utan en tanke på vad som kommer att hända på gränsen mellan Irland och Nordirland. Hoppas på freden kan man ju alltid, men givet den svåra historia som präglat relationerna och givet att den brittiska Irlandspolitken genom seklerna och decennierna präglats av så många misstag, går ingenting tyvärr att utesluta. I Derry exploderade en bilbomb utanför en domstol i helgen. Har det redan börjat igen?