I lördags fyllde Vänsterpartiet 100 år. Och i morgon fyller partiet 50. Gratulerar!
Men hur hänger nu detta samman?
Jo, dagens vänsterparti grundades 13 maj 1917 – då under namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV). Därefter bytte partiet namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP), för att 16 maj 1967 återta namnet Vänsterpartiet, fast som bekant med tillägget kommunisterna (VPK).
Jag har emellertid inte sett många offentliga festligheter i Vänsterpartiets regi. Tycker möjligen kamraterna att födelsedagar är lite väl småborgerliga? Fast det är i så fall mer motsägelsesfullt än man kan ana, för är det något som utmärkt SSV/SKP/VPK/V så är det traditionalism väl så mycket som radikalism.
Fast vi tar det från början.
Sveriges socialdemokratiska vänsterparti grundades som en halvt ofrivillig utbrytning från Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP), det vill säga de som vi i dagligt tal kallar Socialdemokraterna. Ofrivillig var den eftersom många av medlemmarna slängts ut från moderpartiet, i vad dåvarande partiledaren Hjalmar Branting hade kallat ”en uppgörelsens dag”. Han krävde ett minimum av partilojalitet och förespråkade en fredligt demokratisk väg mot socialism. Framför allt ville han inte ha något att göra med Lenins bolsjeviker – yttervänsterns nya favoriter.
Till partiledare för SSV valdes en av Lenins bästa vänner – Zeth ”Zäta” Höglund – och SSV spelade en framträdande roll vid bildandet av den kommunistiska internationalen (Komintern) 1919. Två år senare bytte partiet namn till Sveriges kommunistiska partiet, men Komintern var inte en sällskapsklubb vilken som helst utan styrdes av det sovjetryska kommunistpartiet. De utländska småpartierna betraktades som lokalavdelningar som påtvingades obrottsligt lydnad i enlighet med den ”demokratiska centralismens” principer. De svenska kommunisterna hoppade jämfota av glädje. Dock inte alla.
Efter bara ett par år kom Höglund med flera på kant med Moskva och hoppade av. Ytterligare några år senare hade den nye partiledaren Karl Kilbom det dåliga omdömet att kritisera Stalin. Tillsammans med likasinnade grundade han ett eget parti – som också kallades SKP. Nu fanns det två kommunistpartier med samma namn. Samtiden gjorde det enkelt för sig och kallade partierna för Kilbomarna och Sillénarna efter partiledarna Kilbom och Hugo Sillén.
Inget av partierna var några opinionsmässiga succéer ens under 30-talsdepressionen, men till sist ”vann” Sillénarna kraftmätningen. Om inte annat försörjdes partiet av Moskva och då dög inte annat än att anpassa åsikterna efter dagsformen i Kreml.
Naturligtvis tyckte man illa om nazister, vilket illustreras av partitrogna Sydsvenska Kurirens ledarsida som i 10 oktober 1939 konstaterade att ”Hitler vill inte fred”. Chefredaktören hade emellertid råkat glömma Molotov-Ribbentroppakten, men visste att anpassa sig 2 november: ”Tyskland idag vill fred”.
Kommunisterna tyckte följaktligen att denne Hitler gjorde rätt som invaderade Danmark och Norge, tyckte att Sverige skulle lägga ner vapnen i händelse av tysk aggression och stödde naturligtvis helhjärtat inte bara den sovjetiska invasionen av de baltiska nationerna utan också Sovjetunionen under finska vinterkriget.
Med en så smytsig byk av servilitet som Stalins knähundar, tycker åtminstone inte jag det är konstigt om dagens vänsterpartister hoppar över födelsedagstårtan.
Fast Hitler anföll Sovjetunionen, som vann kriget och under ett par år åtnjöt SKP relativt stora framgångar i valen. Det varade emellertid inte länge. Med kalla krigets intåg och det sovjetiska förtrycket i öst, var det lika självklart som tidigare för svenska kommunister att med närmast nordkoreansk nit hylla stalinismen.
Politiskt var de svenska kommunisterna isolerade och folkhumorn gjorde sitt till. I en anekdot träffar till exempel Tage Erlander kommunistledaren Hilding Hagberg en solig dag och undrar varför han fällt upp sitt paraply. ”Men det regnar ju i Moskva” svarade Hagberg.
När Stalin dog stod Hagberg hedervakt vid kistan och en viss påläggskalv vid namn C H Hermansson hyllade i ett tal den döde med sedvanlig pekoral. De som orkade lyssna fick bland annat veta att Stalin varit ”en av alla tiders mest geniala vetenskapsmän”. Inget konstigt i det – Hermansson var ju kommunist!
Det anmärkningsvärda var istället att samme Hermansson några år senare skulle leda partiet bort från den ”rätta” vägen.
Det började faktiskt med just Stalins död och den därmed påtvingade avstaliniseringen. Det temat skulle gå igen många gånger. Svenska kommunister är nämligen närmast obotliga traditionalister. Det krävs externa ”katastrofer” för att nytänkande ska tränga in. Som Stalins död 1953 eller Berlinmurens fall 1989.
Dessutom räcker sällan ens då reformkraften hela vägen. C H Hermansson var pådrivande för moderniseringen och genomdrev namnbytet till VPK 1967. När Sovjetunionen året därpå invaderade Tjeckoslovakien krävde Hermansson till och med (som ende svensk partiledare!) att Sverige skulle frysa de diplomatiska relationerna till Sovjetunionen.
”Någon djävla ordning ska’ det va’ i ett parti” konstaterade emellertid samme Hermansson i ett bevingat citat något senare. VPK var djupt fraktionerat och lösningen blev samling mittåt, vilket samtidigt innebar slut på nytänkandet. Kontakterna österut återupptogs, fast i nedtonad form. Den stadfästa parlamentariska parlamentarismen tolererades på ungefär samma sätt som Socialdemokraterna accepterat kungahuset.
För vissa var det inte nog. Först bröt sig maoisterna i form av Kfml sig ur, därefter 1977 de obrottsligt Moskvatrogna i Arbetarepartiet kommunisterna (AKP). Men det var VPK som fick träffa partipamparna i öst och bjöds på flådiga middagar goda kamrater emellan!
Och sedan, en kulen höstdag -89, tog alltsammans slut.
Ny omprövning följde och därefter exempellösa framgångar under Gudrun Schymans ledning. Som ni redan har förstått var detta alldeles för radikalt för ett parti som nu lite rumphugget bara kallade sig Vänsterpartiet. Lars Ohly återställde ordningen och Jonas Sjöstedt vet att det interna partiarbetet mår mycket bättre av reformer i små steg, snarare än några revolutioner.
Fast på en punkt är Vänsterpartiet numera fjärran från sitt forna jag. I allmänhet verkar inte vänsterpartisterna längre särskilt måna om att stå väl med storebror i Moskva.
Den manteln vill kanske Sverigedemokraterna axla?