Ibland kan till synes små händelser påverka världshistorien. Ibland glöms de bort. Ibland insåg inte ens de samtida deltagarna hur viktiga händelserna var.
En sådan händelse inträffade för i dag exakt hundra år sedan, då Ukraina förklarade sig självständigt. Fast beslutet fattades egentligen med retroaktiv verkan tre dagar senare, många ukrainare torde inte ens ha vetat om vad som inträffade och omvärlden var upptagen med annat – första världskriget.
Självständighetsförklaringen var en av många i spåren av det gamla Rysslands sammanbrott efter bolsjevikkuppen i oktober. Vi firade som bekant våra finska grannars frihet i december och nästa månad är det esternas tur. Men just det ukrainska agerandet skulle få stor betydelse, eftersom det fick omedelbara återverkningar på fredsförhandlingarna i den (numera) vitryska staden Brest-Litovsk.
Lenin hade lovat folket ”bröd, fred och jord”. Man måste erkänna, att han omedelbart inledde fredsförhandlingar med de tyska, habsburgska och osmanska imperierna. Frankrike, Storbritannien och USA bjöds in de också – fast vägrade förstås komma. Allting skedde med öppen diplomati och dessutom uppmanades de egna sovjetryska soldaterna vid fronten att öppet fraternisera med sina fiender. Allt detta får man nog säga var i sanning revolutionerande.
Men också uttryck för utrikespolitisk naivitet. Världsrevolutionen stod faktiskt inte för dörren och Tyskland – som dominerade fredsförhandlingarna för Centralmakternas räkning – vägrade gå med på en fred med mindre än stora ryska eftergifter. Fast Centralmakterna var inte eniga. Österrike-Ungern befann sig nära både hungersnöd och politiskt sammanbrott, i Wien var man nästan lika intresserad som Lenin av fred till vilket pris som helst. Den unge kejsaren Karl I, som efterträtt den ”evige” Franz-Josef vid dennes död två år tidigare, hade redan tidigare övervägt separatfreder utan Berlins godkännande.
Just då bryter sig Ukraina loss, söker sig Centralmakternas stöd mot Petrograd/Moskva och erbjuder trängande livsmedelsleveranser i utbyte. Plötsligen försvann skälen till en snabb fred. Med den sovjetryska krigsmakten i upplösning tyckte sig Berlin kunna ställa vilka krav som helst. Och gjorde det.
Bolsjevikernas svar blev – att gå hem. Trotskij föreslog som en kompromiss mellan fortsatt krig och Lenins fred till varje pris, en politik som kallades ”varken krig eller fred”. Tanken var att utan hot eller motstånd skulle krigströtta tyska soldater revoltera mot sina befäl. Fast så blev det inte. Trotskij skulle sederma rädda oktoberrevolutionen genom skapandet av Röda armén, men i det här fallet borde han lyssnat på Lenin istället. Också Lenin trodde visserligen att världsrevolutionen stod för dörren, men inte mer än att det först och främst gällde att rädda Sovjetryssland. Till sist fick han också sin vilja igenom, men då blev villkoren hårdare än någonsin. Den slutliga freden i Brest-Litovsk 3 mars innebar att den unga sovjetstaten berövades enorma arealer av det tidigare tsarryska imperiet. Finland hade redan gått förlorat, nu gick Baltikum och Ukraina, det ryska Polen, Vitryssland och stora delar av Västryssland samma väg. Sovjetryssland förlorade inte bara en fjärdedel av sin befolkning utan också en stor del av industriproduktionen och 90 procent av kolgruvorna.
Det var en imponerande triumf för Tyskland, som nu blev ett imperium i öst på riktigt. Men, som det också skulle visa sig, var det en farlig framgång. Rentav en triumf som kan ha kostat Tyskland segern i världskriget.
Under hela kriget hade Tyskland tvingats utkämpa ett tvåfrontskrig, man hade tvingats hjälpa sina svagare allierade och dessutom utstå en allt svårare brittisk handelsblockad. Det oinskränkta ubåtskriget hade inte tvingat fienden på knä, tvärtom hade Förenta Staterna gått med i kriget på Frankrikes och Storbritanniens sida. Och det skulle avgöra kriget, det insåg till och med ärkepreussare som Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff i Berlin (vad kejsaren Vilhelm II tyckte var det inte längre någon som brydde sig om). USA:s resurser var till synes oändliga och dessutom gick det inte att angripa det amerikanska fastlandet.
Alltså måste Tyskland få till stånd en fred i öst så snabbt som möjligt, för att kunna frigöra trupp till västfronten. Genom avtalet i Brest-Litovsk hade man verkligen fått denna fred till stånd. Men lockelsen att ta för sig på det krossade gamla Rysslands ruiner blev lite för stark. För hur skulle man egentligen hantera alla dessa nya territorier, vars invånare i många fall hoppades på att få bilda egna självständiga stater – och inte alls ville dansa efter tysk pipa? Lösningen blev fortsatt militär närvaro i öst, som i Ukraina där en tyskvänlig vasallstat under ”hetmanen” Pavlo Skoropadsky utropades efter en statskupp i april.
Politiken ledde till folkligt, ibland väpnat, motstånd och befäste därmed på sätt och vis det tyska tvåfrontskriget. Visserligen frigjordes en halv miljon soldater för tjänst på västfronten, men minst lika många fick vara kvar för att upprätthålla makten i de nyligen erövrade territorierna. Det räckte inte – varken i öst eller väst. Och i väst fick det avgörande betydelse.
Bara några veckor efter freden i Brest-Litovsk drog Tyskland igång den stora våroffensiv, som åtminstone inledningsvis var mycket framgångsrik och nästan räckte för seger. Fast bara nästan. Enkelt uttryckt räckte de tyska soldaterna inte till och det fanns inga möjligheter att befästa de första framgångarna. Det fanns naturligtvis inga reserver för att försvara sig heller. Framåt hösten slog Storbritannien och Frankrike med amerikansk hjälp tillbaka och nu tvingades Tyskland kapitulera. Imperiet i öst hade ägt bestånd i ett halvår.
Kontrafaktisk historieskrivning är vanskligt, men om inte Ukraina plötsligen uppträtt som självständig aktör är det möjligt att Berlin tvingats till fred med Moskva tidigare – och på mindre goda villkor. Vilket alltså paradoxalt nog hade varit bra för den tyska krigsmakten, eftersom det förmodligen hade frigjort ytterligare några hundratusen man. Kanske (fast bara kanske) hade det blivit Tyskland som dikterat fredsvillkoren i Versailles istället för tvärtom.
För Ukraina väntade hur som helst en kaotisk och på många sätt tragisk tid. Istället för frihet förestod inbördeskrig med många stridande fraktioner ända tills bolsjevikerna några år senare trots allt stod som slutsegrare. Ukrainarna fick vänta i generationer på sin frihet.