Jag har blivit äldre och Hemvärnet yngre. Det känns när jag försöker följa en pluton ur 312:e insatskompaniet under helgens Hemvärnsövning i hamnen, Norrköping. Taktiken är växelvis förflyttning, där en grupp (nominellt åtta soldater) i taget ger eldunderstöd medan de andra förflyttar sig längs kajen öster om Hamnbron. Hela tiden utsätts vi för beskjutning – framifrån och från andra sidan Strömmen. Strid i bebyggelse skiljer sig på många sättet från krig i skogen. Byggnader kan både utgöra hinder och erbjuda skydd, men i den relativt öppna hamnmiljön är Hemvärnssoldaterna ständigt utsatta. Lösen för dagen är därför eld och rörelse – vilket i längden är fysiskt påfrestande med all utrustning alla bär med sig. Själv är jag glad att för NT:s räkning bara behöva ta med mig penna, block och en liten kamera.
För 312:e är uppgiften dubbelt svår. Dels har förbandet relativt nyligen uppgraderats från bevaknings- till insatskompani – vilket innebär tyngre arbetsuppgifter. Dels illustrarer kriget i hamnen en ny situation, där Hemvärnet inte bara ägnar sig åt att bevaka fasta objekt (traditionellt förråd), utan att ta och säkra terräng. I detta fall genom att driva ut fientliga styrkor från Norrköping.
Dessutom måste aktionen samordnas med andra plutoner ur 31:a Hemvärnsbataljonen, som strider på norra sidan av Strömmen. Lättare sagt än gjort, inte minst eftersom det finns risk för det som på engelska kallas friendly fire. En omskrivning för att man av misstag beskjuter varandra istället för fienden.
Denna fiende är förstås, antar jag, ryssen. Men det tror jag inte någon i övningsledningen skulle säga! Fienden får bli den det eventuellt blir – precis som under det kalla kriget.
Sedan kan man förstås fråga sig vad jag – hypotetiskt – menar med ”ryssen”. Självklart inte ryska folket. Men inte heller nödvändigtvis den storskaliga invasion vi fordom förberedde oss för. Snarare lätta diversions- och sabotageförband. I klartext Spetsnaz. Som för kortare eller längre tid skulle kunna åsamka hamnen i Norrköping (liksom andra objekt) svåra skador.
Elitsoldater mot svenskt hemvärn. Det låter inte rättvist och är det inte heller. Men en realitet efter decenniers nedrustning.
Fast därmed inte sagt att Lede Fi ställs inför någon lätt uppgift! Under lördagens övning i Norrköpings hamn deltog knappt 200 soldater ur 31:a bataljonen, grovt räknat hälften av hela förbandets styrka. Dessa soldater är lätt rustade, men relativt välövade och framför allt mycket motiverade. I skarpt läge skulle de slåss inte bara om industrilokalerna och kranarna i hamnen, utan för den egna hembygden. För sina liv – och för sina familjer. I en miljö där lokalkännedomen kan vara a och o, borde vilken fiende som helst vara bekymrad. Denna tunna linje av grönklädda män och kvinnor som ska försvara Norrköping kan också liknas vid en hårt spänd stålwire. Ingen vill springa in i en sådan.
Vissa i den gröna linjen, som 312:e kompaniets chef Mats Hultgren, är veteraner med lång erfarnhet från Hemvärnet. Andra, som bataljonens informationsbefäl Mathias Eklöf, är ganska nya. Han gick med för att han ville utföra något av betydelse. Tre lite yngre rekryter jag pratar med säger detsamma. De gick alla med i januari.
Intresset och försvarsviljan finns där – och inte bara inom Hemvärnet. Med den politiska viljan är det däremot emellanåt lite si och så. Samtidigt med övningen i Norrköpings hamn – som i själva verket bara är ett delmoment i bataljonens nästan en vecka långa årliga höstövning – briserar en nyhet med allvarliga återverkningar för vår grannstad Linköping. Enligt uppgifter i Sveriges Radio kommer Helikopterflottiljen att tvingas till besvärliga omprioriteringar efter sommarens skogsbränder. I dagsläget är det oklart om någon ekonomiskt kompensation utgår, samtidigt som bland annat tvingande semesterlagstiftning skapar utbildningsproblem.
Det är som bekant lätt att tala sig varm om försvaret. En annan sak att verkställa den upprustning Sverige behöver.