I gamla Östtyskland användes textilavfall vid tillverkning av duroplast, det lågteknologiska (och miljöfarliga) kompositmaterial som användes till Trabant-bilarna. I väst slängde vi istället lump på soptippen och därefter eldade vi upp våra gamla kläder. Energiåtervinning, med ett finare ord.
Men sedan årsskiftet är det istället den östtyska lösningen som gäller. I enlighet med gällande EU-direktiv får vi inte längre slänga trasiga strumpor i de vanliga soporna. Textilen ska återvinnas. Det låter ju också fint.
Fast som alla vet är det ofta bara rena dumheter. Eftersom någon nytillverkning av Trabanten inte förefaller vara riktigt aktuell kan man istället göra som exempelvis Kiruna. Och helt enkelt elda upp soporna i värmeverket.
"Vi har valt att göra så eftersom det blir så långa transporter om vi ska skicka kläderna" hävdar kommunens enhetschef för renhållning Linda Forsmark. Hon har helt rätt. Och även om Forsmark finkänsligt nog inte säger det, så har hon samtidigt påvisat att kejsaren är naken.
Tanken bakom textilåtervinningen är säkert god, men kort och gott fel av en massa skäl.
Först och främst måste det ju finnas något vi kan använda textilavfallet till! Så är ofta inte fallet. EU har centralt gjort det enkelt för sig, genom att låta medlemsländerna ta ansvar för insamlingen. Men har inte kommit till skott när det gäller att fatta beslut om det som kallas producentansvar eller vad som ska hända när lumpen samlats ihop.
Regeringen har i sin tur gjort det enkelt för sig genom att låta kommunerna få ta ansvaret för insamlingen. Vilket gör att enorma mängder klädavfall tämligen bokstavligt samlas på hög.
Sedan årsskiftet har Kiruna tagit emot 4,6 ton och har därför fattat det helt rimliga beslutet att göra som man gjort tidigare, då när sopor var just det – oavsett om det var frågan om gamla kläder eller inte. Energiåtervinning är bättre än att antingen låta soporna ligga och skräpa eller skicka dem utomlands.
Det senare alternativet blir dock ofta resultatet av dagens ordning. Till tveksam nytta för miljön fraktas avlagda byxor och tröjor kors och tvärs i landet, för att ofta landa på andra sidan Östersjön. Mycket går nämligen inte att återförsälja som second hand, mycket lönar sig inte ens att försöka lappa och laga.
Istället eldas slutavfallet upp i en litauisk cementfabrik.
Energiåtervinning är förstås lika fint där som här! Fast det är onekligen enklare, billigare och miljövänligare att göra som Kiruna istället.
Så kan den goda viljan gå fel, men också oförmågan att från svensk sida ta strid med dumheter signerade i Bryssel. Man kunde åtminstone påpekat det omöjliga att följa direktiv som just är omöjliga – eftersom det handlar om halvfärdiga lagar.
För gemene man väntar istället dryga böter för den som bryter mot lagen. Eller, i praktiken, kanske inte alls. För polisen har fullt upp med den grova gängbrottsligheten och kommer knappast att lägga åtskillig möda om några enstaka strumpor eller kalsonger hamnar i de vanliga sopsäckarna. Givet att mycket förr eller senare eldas upp i vilket fall som helst behöver eventuella lagbrytare inte heller ligga sömnlösa av moraliska skäl. Det är inte precis uttjänta brandvarnare eller miljöfarliga kemikalier vi talar om.
Det finns mycket EU – och Sverige – behöver göra. Just nu står som bekant en nödvändig upprustning högt på dagordningen. Meningslöst godhjärtad insamling av lump borde inte stå på listan över huvud taget.