Lagom till riksdagsvalen brukar de dyka upp, våra folkvalda riksdagsledamöter. Annars lyser de ofta med sin frånvaro, undantaget en och annan nödtorftigt undertecknad debattartikel (som med varierande utseende ofta skickats till många tidningar). Det är lätt att bli irriterad på detta till synes uppenbara ointresse för den egna valkretsen.
Fast kanske ska vi vara glada som har riksdagsledamöter som faktiskt ägnar sig åt vad de valts till – nationens lagstiftande församling. Så att vi inte riskerar den utveckling vi till exempel kan se i Storbritannien.
En artikel i Politico.eu bär syn för sägen. Bethany Dawson och Rosa Prince frågar sig om inte vurmen för det lokala och prioriteringen av den egna valkretsen gått för långt. För i Storbritanniens politiska klimat av i dag vinner parlamentsledamöter inte sina segerkransar på stora visioner eller framgångsrik nationell politik. Utan på att ständigt visa sig intresserade av också de minsta frågor i de egna valkretsarna och alltid försöka sätta desamma före rikets sammantaget bästa. Alltmedan många nagelfars hårt i sociala medier och bombarderas med e-post.
Det är en utveckling som uppenbarligen pågått länge. Statsvetaren Philip Cowley menar att inte ens 80-talets brittiska politiker hade känt igen sig i dagens verklighet och andra frågar sig om de bäst lämpade verkligen också kommer att intressera sig för rikspolitik i framtiden. Som Michael Hesseltine, vilken hade flera framträdande ministerposter i brittiska regeringar under 70- och 80-talet, hävdar – att det tidigare fanns “an acceptance that if you have ambitious guys you can’t expect them to be doing the job of a local councilor”.
Dawson och Prince går ett steg längre. Finns det längre utrymme för riktigt stora män (och kvinnor) inom politiken? Sådana som verkligen behövs i svåra lägen. Som Winston Churchill.
Det är inte svårt att se kopplingar mellan populism (framför allt på högerkanten) och den nya provinsialismen. Riktigt så enkelt är det nog inte och det brittiska exemplet är för övrigt bara delvis möjligt att översätta till förutsättningar i andra länder. Men det finns tillräckligt med substans för att varna för en möjlig fara. Detta kan också ta sig besvärande uttryck på andra områden, till exempel medial nedrustning av utrikesbevakning eller mer djuplodande rapportering.
Samtidigt kan själva begreppet – provinsialism – leda tankarna fel. För vad som är verkligt navelskådande är inte nödvändigtvis vad man förväntar sig.
Mer människor från Nebraska har varit i New York än tvärtom, konstaterade Emma M Lind i The Harvard Crimson redan för nästan tjugo år sedan. Väst- och östkustliberaler från det akademiska etablissemanget skryter gärna om sina egna kosmopolitiska preferenser – men lämnar sällan sina hemstäder (annat än för att resa utomlands). Rent komiskt blir det när Lind, som kommer från Illinois, undrar om någon besökt hennes mer lantliga delstat i inlandet. Ett svar hon fick var att det var obehagligt att lämna "vattnet", det vill säga kusten... Och då ska man ju veta att Illinois ligger vid de Stora sjöarna, på gränsen till Kanada.
Lind (som själv uppenbarligen är liberal) beklagar att konservativa ofta har mycket bättre förankring, kunskaper och förståelse för inlandsamerikaners situation.
Jag antar att det inte behöver vara så annorlunda i Sverige och begreppet "Södermalm" (i Stockholm) används ju ofta som negativ sammanfattning av en liknande ytligt kosmopolitisk, men i praktiken inåtvänd attityd. Och de som får flygskam över att åka till Thailand på semester, borde istället kanske fundera på varför de inte skäms för att de inte istället åker till Finspång eller Laholm! (Jag lovar att de missar något.)
Under alla omständigheter kan såväl det brittiska exemplet överst som det amerikanska tjäna som uttryck för ett minskat intresse för vad vi skulle kunna kalla helheten. Om man så vill världen bortom den egna byn eller kvarteret, valkretsen eller stadsdelen. Jag tror det kan bli både skadligt och i värsta fall farligt, om utvecklingen leder till att inskränkta attityder premieras. Vi behöver folkvalda som både vågar tänka stort och kan uträtta stordåd när det verkligen gäller. Som Winston Churchill.