Det hänger på håret. Den tidigare premiärministern Julia Tymosjenko gjorde länge sin traditionella ukrainska fläta till sitt personliga varumärke. Men i årets presidentval framträder hon mest i hästsvans. Det illustrerar måhända hur Tymosjenko – som sedan tidigare förlorat mycket av sitt stöd i västra Ukraina – försöker vinna nya väljare i den östra, huvusakligen rysktalande delen av landet. Vägen till makten går via en mer eller mindre ohymlad populism, där Tymosjenko på en och samma gång lovar fred och överväger att riva upp den rådande vapenvilan med de ryskstödda separatisterna i Donbas. Fast framför allt går hon till val på stenhård angrepp på den sittande presidenten, Petro Porosjenko. Han anklagas (tyvärr inte helt grundlöst) för den ständigt närvarande korruptionen, men också för den förvärrade fattigdomen.
För så är det, för många har – åtminstone materiellt – fått det sämre sedan revolutionen på Majdan. Här i det politiskt bekväma Västeuropa inbillar vi oss gärna att demokratiska folkresningar automatiskt löser alla problem. Så är det alltså inte och Internationella valutafondens (IMF) krav på avvecklade gassubventioner i utbyte mot frikostiga lån, har på sätt och vis förvärrat situationen. Även om reformerna långsiktigt är nödvändiga, har de inneburit kostsamma prishöjningar för vanliga medborgare. Samtidigt befinner sig den offentliga välfärden i ett halvpermanent tillstånd av förfall.
Problemen återfinns över hela Ukraina, men märks mer öster om Dnipro – precis som före revolutionen. Skillnaden mellan då och nu är att det ”ryska” alternativet i ukrainsk politik försvunnit. Medan frågan före Euromajdan var huruvida Ukraina skulle gå till väst eller öst, har Rysslands president Vladimir Putin löst gåtan. Ukraina måste gå till väst, för man befinner sig i praktiken i krig med öst.
Men därmed inte sagt att skillnaden mellan väst och öst inom Ukraina försvunnit och det kan vara i öst som presidentvalet på söndag kommer att avgöras.
Därför har Tymosjenko i viss mån tonat ned sin tidigare västvänlighet, men hon har fått hård konkurrens av valrörelsens verkliga populistiska överraskning – den blott 41 år unge komikern med mera Volodomyr Zelenskij. En för många gripande personlighet, som talar ryska till vardags och som hejdlöst häcklar makten. Lite påminner han om USA:s Donald Trump och lite om Italiens Beppe Grillo, fast framför allt är han sin egen och genuint svår att få politiskt grepp om. Precis som Tymosjenko går Zelenskij till val på vaga löften om mindre korruption och bättre välfärd, men han är också öppet kritisk mot vad han framställer som nationalistiska överdrifter. Det går hem i östra Ukraina, där många aldrig känt sig riktigt bekväma med den emellanåt lite bombastiska ukrainska patriotismen.
Ska man tro de något opålitliga opinionsundersökningarna kommer Zelenskij att gå vidare till en avgörande omgång mot (förmodligen) Porosjenko. Och kanske kommer den sittande presidenten trots allt att få stanna kvar på sin post till sist, men säker kan man inte vara. Hans stöd i framför allt västra Ukraina grundar sig främst i bristen på alternativ. Många är genuint trötta på allt vad politik heter.
Om vi i Västeuropa inbillar oss att valet handlar om Rysslands olagliga ockupation och annektering i Krim, tar vi däremot grundligt miste. Krim är snudd på en icke-fråga – till skillnad från kriget i Donbas som hittills krävt upp till 13 000 dödsoffer och verkligen är Europas bortglömda konflikt. Kriget går därmed inte att tänka bort, men vissa struntar förmodligen i vad som händer med Donetsk och Luhansk (större än så är inte den nationella sammanhållningen). Andra är förtvivlade över det öde som drabbat nära och kära på andra sidan gränsen.
Fast framför allt längtar människor efter lugn och ro. Fred, men också en vardag med lite mindre korruption, lite högre reallöner och lite större hopp inför framtiden. För den som får kämpa för sitt uppehälle varje vardag framstår Medelsvenssons lite småtråkiga småborgerlighet i Sverige och andra länder nära nog som ett paradis.