Klyftorna ökar. Vi har i varierande former hört det påståendet sedan åtminstone 80-talet, i regel uttalat från vänster och inte sällan med syftet att förtala högern. Däremot är det inte så ofta högerpolitiker i form av exempelvis Moderaternas partiledare Ulf Kristersson varnar för ökade klyftor. Fast just det var vad som skedde under en presskonferens på torsdagen.
Kristersson hävdade visserligen (med gott statistiskt stöd) att Sverige fortfarande är ett av de länder inom OECD som har lägst andel så kallad relativ fattigdom. Fast det gäller bara för dess infödda medborgare. Bland utlandsfödda är vi däremot sämst inom hela OECD, med över hälften relativt fattiga.
Det illustrerar i blixtbelysning den misslyckade svenska integrationspolitiken, med allt från hög arbetslöshet till omfattande sociala problem och ofta åtföljande hög kriminalitet. Ett politiskt misslyckande som inte bara är kostsamt för den enskilda och samhället, utan i värsta fall också skulle kunna rendera sociala explosioner.
En förklaring till situationen är förstås att integrationen varit eftersatt i år, nej snarare, decennier – samtidigt som invandringspolitiken i stort varit liberal lika länge. De senaste femton åren har nästan en miljon människor flyttat till Sverige, varav drygt hälften i form av beviljade asyltillstånd. I många fall har det handlat om lågutbildade invandrare från Afrika och Asien. Politiken har alltså fortgått länge (också under moderatledda regeringar) och det är nog i det perspektivet man bör se flyktingkollapsen 2015. Visserligen kom många människor till Sverige på en och samma gång, men detsamma skedde under det jugoslaviska upplösningskriget på 90-talet. Nu följde emellertid invandringen på en redan sedan många år misskött integrationspolitik.
Därför är det inte heller så konstigt att Moderaterna kräver ytterligare uppstramning av den rådande migrationslinjen. Framför allt kan vi förstås inte kosta på oss någon återliberalisering. I så fall riskerar dagens problem bara att förvärras ytterligare.
Fast det duger ju inte heller – som exempelvis Sverigedemokraterna gärna ägnar sig åt – att beklaga sig över dagens situation, fördöma tidigare regeringar och kräva hårdare invandringspolitik, utan att också fråga sig hur integrationsfrågorna ska lösas. Därtill stirrar vi oss gärna blinda på vad vi uppfattar som kulturskillnader, istället för att se de hårda sociala och ekonomiska grundförutsättningarna.
Det nyckelord som Svantesson och Kristersson fastnat för är självförsörjningsgrad, det vill säga i vilken utsträckning människor ansvarar för sin egen ekonomiska försörjning. Ett tiopunktersprogram föreslås med bland annat skattesänkningar, förstärkta nystartsjobb och en särskild jobbpremie. Samtidigt ska ett samlat bidragstak införas och utbildningsplikten skärpas – framför allt vad gäller att lära sig svenska. Piska och morot således, men det är i grunden inga orimliga krav som ställs.
Till detta kan förstås läggas att allt riskerar att haverera så länge kriminaliteten får frodas i utsatta områden. Det känns ibland som om Sverige står och väger, med verklig risk för gettoliknande bostadsområden under överskådlig framtid. Därför är den eftersatta integrationspolitiken – som sällan inbjuder till någon mer dramatisk rubriksättning – så viktig. Den som vill får kritisera delar av Moderaternas förslag, men knappast anslaget. Tvärtom måste integrationsfrågorna lyftas.