Trots att den gröna omställningen har debatterats flitigt är det svårt att förstå hur den egentligen fungerar. För de flesta läsare befinner sig omställningen utanför systemhorisonten – gränsen där komplexiteten och antalet komponenter gör helheten abstrakt. Ungefär som med internet. Hur fungerar egentligen internet? Själv har jag ingen aning.
Europas gröna omställning bygger på två parallella processer. Baskraft i olika former läggs ner och ersätts med väderberoende el. Samtidigt elektrifieras industrin och transportsektorn, som belastar det allt fladdrigare elsystemet. Tunga politiker och analysinstanser har sagt att detta skulle vara oproblematiskt, men med det stora spanska elavbrottet börjar man ana man ugglor i mossen.
Vätgasekonomin är den felande länken mellan väderenergin och delarna av ekonomin som inte kan elektrifieras. Batterier för tunga fordon kommer att bli mycket dyra och lastbilar får i stället köras med vätgas. Inom industrin ersätts exempelvis ståltillverkningens kol med vätgas.
Går denna energikalkyl ihop? Kort sagt: nej.
Året 2023 använde Sverige 130 TWh el, ner från 150 TWh vid millennieskiftet. Den svenska elektrifieringen, som tidningen Affärsvärlden nyligen konstaterade, är således en myt. I själva verket avelektrifieras vi. Samma år konsumerade transportsektorn 54 TWh fossila bränslen och industrin nära 30 TWh kol och olja. Dessa volymer kan knappast hämtas från ett stagnerat elsystem. Dessutom förloras hälften av energin som värme när man producerar vätgas, vilket gör vätgasekonomin till ett än mer omöjligt projekt.
Trots den uppenbara felräkningen har vätgasprojekten, fram tills mycket nyligen, bekymmerslöst tuffat på. Hybrit – gruvjätten LKAB, stålkoncernen SSAB och statliga energibolaget Vattenfalls vätgassamarbete – hade nått ett moget planeringsstadium när styrelseordförande Anders Borg nyligen drog i bromsen. Oaktat Northvolts konkurs kämpar Vargas-bolaget Stegra på med sin finansiering. Och på en podcast talade sig Energimyndigheten och S-anstrukna vätgasbolaget Nordion Energi varma för vätgasens potential. De senare har haft möten i Norrköping för att planera Nordions ledande position i vätgasekonomin.
Eftersom politiken och analysmyndigheterna var oförmögna att tygla sin vätgashybris fick statsapparatens granskande instanser säga ifrån. Förra sommaren inkom svidande vätgaskritik mot EU-kommissionen från revisionsrätten. Kommissionen, sa revisorerna, hade inte hade utfört en robust analys när de satte sina ambitiösa vätgasmål. En liknande återkoppling fick svenska staten från Riksrevisionen, som berömde LKAB för att man inte genomförde Hybrit-satsningen.
Idag har stämningen kring vätgas lugnat ner sig väsentligt. Höga räntor, spektakulära gröna konkurser och en statsbudget med fokus på militär upprustning har skärpt tänkandet kring vätgasen på ett sätt som den grundläggande energimatematiken aldrig kunde. För fem år sedan, berättade en industrikontakt, tittade investerare enbart på vätgasbolagens tillväxtmål. Idag vill de se tecken på lönsamhet, sällsynt inom vätgasbranschen.
För någon vecka sedan blev jag inbjuden att diskutera den planerade vätgasekonomin i tidningen Fokus podcast. Likt Affärsvärlden, Svenska Dagbladet och Institutet för näringslivsforskning har Fokus granskat en del av den gröna omställningen innan den hann bli en bubbla. Deras framförhållning inger hopp. Tidigare energipolitiska misslyckanden som kärnkraftsnedläggningen, etanolbubblan och vindkraftsutbyggnaden granskades bara i efterhand. Men media lärde sig sin energiläxa, och numera ligger man steget före.
Dock kvarstår frågan om hur staten kunde tänka så fel kring 2000-talets största samhällsomvandling. Hur lyckades den gröna omställningens analys och idén om den stora vätgasekonomin slå rot i politikens och byråkratins högsta nivåer? Svaret är väl att man lät sig bländas av symbolpolitikens vackra yta.