Intrigen är det inget fel på. En nationell säkerhetsrådgivare råkar (eller möjligtvis "råkar") glömma hemliga handlingar i ett öppet skåp på en kursgård. Dokumenten hittas av en städerska med tveksamma, islamistiska kontakter i den undre världen. En kontakt råkar som av en tillfällighet rentav ha ryskt medborgarskap och städerskan råkar av en annan tillfällighet återvända till sitt gamla hemland – Georgien – eftersom hennes arbetstillstånd gått ut.
Det går att känna igen det billiga effektsökeriet från vilken kioskdeckare som helst. Fast den presumtive lektören hade nog haft ett och annat att invända mot handlingen. Lite för mycket av allting på pizzan helt enkelt. Hur kunde säkerhetsrådgivaren glömma handlingarna i ett öppet skåp? Alla vet ju att det är sådana små kassaskåp på hotellet som man alltid låser. Och att blanda islamistisk extremism med ryska kontakter blir bara för mycket. Här får författaren faktiskt välja om han vill han en politisk thriller med kalla krigs-tema eller om skurkarna ska vara islamistiska terrorister.
Att säkerhetsrådgivaren i fråga till råga på allt visar sig vara en gammal barndomskamrat till statsministern får förmodligen lektören att slänga manuset i papperskorgen. Det var nog en deckare denna fått i uppgift att läsa, inte en komedi!
Problemet är förstås att händelserna inte är uppdiktade. Allt har hänt på riktigt. Och nu har huvudpersonen – den avgångne nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm – delgivits åtal för misstänkt vårdslöshet med hemlig uppgift, som det heter.
Vi vet ju alla varför Landerholm tvingades säga upp sig och fadäsen med de hemligstämplade dokumenten i det olåsta skåpet var bara en av flera exempel på slarv. Tankarna går inte till en säkerhetsrådgivare med militär bakgrund. Snarare till en något förvirrad gammal professor.
Men verkligheten överträffar som så ofta också dikten. För inte bara råkade den georgiska städerskan befinna sig i Sverige på ett tillfälligt arbetstillstånd, hon hade dessutom (enligt Säpo) fått 15 000 kronor från en person med ledande befattning inom ett våldsbejakande islamistiskt nätverk, enligt Dagens Nyheter.
Fast detta hade väl ändå inte direkt något att göra med Landerholms kvarglömda hemliga dokument, eller? Islamisten i fråga ska hur som helst ha ryskt medborgarskap. Bara en sån sak.
Det är lätt att se kopplingar även där sådana inte finns. Fast det heter samtidigt som bekant att man ska hata slumpen.
De enda som agerat verkligt professionellt så här långt verkar hur som helst vara Säkerhetspolisen. Man hade koll på städerskans kontakter, uppenbarligen långt innan Landerholm råkade åka till just den kursgården med just det öppna skåpet. Säpos professionalism står då också i bjärt kontrast till regeringskansliets tafflighet. För det är nog just det och inte nödvändigtvis försök att sopa smutsen under mattan. I den stund man försökt det senare har man hur som helst misslyckats kapitalt.
Några saker sticker dock särskilt ut. Till exempel att det just nu är oklart vart de hemliga originaldokumenten egentligen tagit vägen. Att Landerholm, visserligen enligt egen utsago, initialt inte ens skulle ha förstått att de var H-stämplade. Å andra sidan hävdar ju den detroniserade nationelle säkerhetsrådgivaren att skåpet på kursgården faktiskt var låst. Trots att det alltså var öppet.
En fråga återstår dock att ställa, redan formulerad av Mårten Schultz på Svenska Dagbladet. Hur gick det egentligen till när Landerholm bokades in på en kursgård där en städerska som Säpo hade span på arbetade?
Jag vet inte ens om jag vill veta svaret längre. Ulf Kristersson vill det säkert inte.