Med påveval är det lite som med Eurovisionsschlagerfestivalen. Att vara förhandstippad leder ofta till nederlag i finalen.
Lagom till att konklaven sammanträdde nämndes italienaren Pietro Perelin som en lämplig kandidat de flesta kunde samlas kring. Alltså blev det naturligtvis inte han.
Och inte heller Anders Arborelius, vilken med försiktig nationalpatriotism framställdes som en given svensk favorit. Det var han nog egentligen inte, fast ändå – möjligen – en kandidat särskilt omhuldad av en specifik grupp. Katolska kyrkans konservativa, inte minst den kontroversiella sammanslutningen Opus Dei.
Lite orättvist tolkat kanske, för så konservativ är han väl ändå inte? Men en kompromisskandidat som konservativa krafter ansåg skulle ha en realistisk chans. Och vars ideologiska preferenser i så fall fullständigt ignorerades i det religiöst tämligen ytliga svenska medielandskapet.
I det sekulära Sverige har ju den framlidne påven Franciskus annars varit en särskilt omhuldad fader i Rom. Eventuella brister – som hans närmast skandalösa relativisering av skulden för kriget i Ukraina – har man i allmänhet talat tyst om. Han är ju så snäll!
Svenskar är knappast ensamma i den internationella hyllningskören, ja få påvar har blivit föremål för sådan folklig popularitet. Fast huruvida han därmed också varit en av de största påvarna någonsin råder det i bästa fall delade meningar om.
Franciskus lämnar tyvärr en lite splittrad kyrka bakom sig. Konservativa har avskytt hans progressiva linje, men många radikala liberaler har samtidigt blivit besvikna över att reformarbetet inte kommit längre. Att viga homosexuella har förstås aldrig varit riktigt aktuellt, inte att avskaffa det prästerliga celibatet heller – trots möjliga fornkyrkliga prejudikat. Debatten om den gemensamma latinska mässan är så klart fullständigt obegriplig för protestantiska svenska förhållanden.
Lägg därtill en kyrka splittrad mellan nord och syd, där de ideologiska skiljelinjerna ofta dessutom går i kors mot vad man i politiskt korrekt anda kanske föreställer sig. Och påminn ingen om den ekonomiska oredan i Vatikanen!
Kort sagt – Franciskus må på många sätt ha varit en berömlig påve, men han lämnar också en kyrka efter sig som är i behov av renovering. Det är i detta ljus man kan se valet av Leo XIV, eller Robert Prevost som han fortfarande hette som amerikansk kardinal. Den andra utomeuropeiska påven på nästan 1300 år (Franciskus var den första) kommer inte att avkrävas något större teologiskt nytänkande, men väl ett gott diplomatiskt och praktiskt handlag.
Att han också råkar vara amerikan är visserligen mer medialt spännande än av verklig betydelse – inte minst eftersom hans tjänst i vingården främst haft Peru som hemadress. Lite kontrast till det trumpistiska USA ger det ju ändå och det kan den populärkulturella bilden av Förenta Staterna nog behöva.
En liberal i konservativa kläder enligt vissa, fast först och främst en kompromisskandidat, som likt vilka påvar som helst inte ens nödtorftigt går att pressa in på en traditionell svensk höger-vänsterskala. I vid mening skulle man kunna kalla honom socialkonservativ, åtminstone om man då främst åsyftar den katolska socialläran. I katolsk mening talar vi emellertid ofta om något helt annat än den socialkonservatism som exempelvis Sverigedemokraterna anser sig stå för.
Prevost valde Leo som påvenamn och det finns onekligen en del intressanta företrädare att studera. Det var Leo III som krönte Karl den Store till västromersk kejsare på juldagen 800, medan den levnadsglade renässanspåven Leo X lät exkommunicera Martin Luther (och därmed spräckte den västliga kristenheten). Låt åtminstone hoppas att han går ett bättre öde till mötes än Leo V, som störtades och kastades i fängelse efter bara en månad.
I själva verket valde Leo XIV sitt påvenamn med "arbetarpåven" Leo XIII som förebild. Denne drev en för tiden progressiv socialpolitik, samtidigt som han kunde vara pålitligt konservativ och emellanåt visade stor diplomatisk skicklighet i en tid när katolska kyrkan samhälleliga ställning utmanades i många länder. Inte något dåligt val, som framför allt kan tolkas i både liberal och konservativ anda. Leo XIV har säkert inte något emot att framstå som lite av vardera, helt enkelt en påve för alla.