Vid 2010 års grundlagsförändringar infördes den regel som sade att en statsministeromröstning ska genomföras efter varje val. Skälet till att regeln infördes, som står att läsa i propositionen, var för att klargöra att den gamla regeringen har den nya riksdagens stöd. En slags demokratisk kontrollstation. En omröstning efter valet skapar också bättre förutsättningar för sonderingar kring möjliga regeringsbildningar. Ett ytterligare skäl till förändringen var att en sittande statsminister inte ska gynnas i regeringsbildningsprocessen.
Men propositionen nöjer sig inte med att föreslå en obligatorisk omröstning efter varje val. Den påtalar dessutom att det redan finns en praxis där talmannen meddelar vilka partier som avses ingå i den föreslagna statsministerns regering. Samt att denna existerande praxis ”skapar en politisk bundenhet till regeringens partisammansättning”, och att en ny regeringsbildningsprocess ska genomföras om ett parti lämnar regeringen.
Detta tydliga ställningstagande skrevs inte in i regeringsformen och bär därmed på en lägre juridisk tyngd. Men det är ingalunda juridiskt irrelevant.
När talmannen Andreas Norlén föreslog Stefan Löfven som statsminister var det med MP som regeringspartner. Till saken hör också att talmannen flera gånger under den omständliga regeringsbildningen 2018 uttryckte hur viktig processen var eftersom den bildar praxis för framtiden. Talmanspraxis är således inget den sittande talmannen ser lättvindigt på.
Det finns således ett högst rimligt juridiskt och politiskt tryck på en ny talmansrunda om regeringen spricker. Löfven vill sannolikt ogärna hamna i skottgluggen för den diskussionen. Frågan är därför om Socialdemokraterna hellre tar en talmansrunda, med möjlighet till en ”nystart” för regeringen. Eller om de föredrar att försöka blidka MP.
Det mesta talar för det sistnämnda. Risken är annars att någon del av regeringsunderlaget vacklar och S förlorar makten. S vill ogärna väcka den slumrande draken, i form av att C och L åter tvingas ta ställning till en socialdemokratisk statsminister.
Men om S ska lyckas behålla MP i regeringen krävs eftergifter. Mindre miljöpartistiskt migrationspolitik kommer sannolikt att kräva mer miljöpartistisk klimatpolitik. Det är varken önskvärt för Sverige eller klimatet.
Inte bara borgerligt sinnade väljare utan också konstitutionellt intresserade personer tycker att det vore synnerligen intressant om MP lämnar regeringen. Men stalltipset är fortfarande, och just därför, att Löfven håller ihop regeringen.