På söndag är det 50 år jämnt sedan svenska folket definitivt gick till höger. Eller snarare åkte. Bokstavligen. Klockan fem på morgonen införde Sverige högertrafik.
Numera är förstås denna högertrafik självklar, bara äldre personer minns ens hur det vara att köra på ”fel” sida av vägen. Beslutet att gå över till högertrafik framstår också som självklart, det märkliga var väl att det dröjde så länge innan vi gjorde som alla andra européer (undantaget britterna).
På tiden det begav sig förhöll det sig emellertid lite annorlunda. Många ville nämligen inte alls gå över till högertrafik och när vi röstade i frågan 1955 vann nej-sidan en mer förkrossande seger än i någon annan folkomröstning. Nästan 83 procent röstade nej.
Valdeltagandet var visserligen relativt lågt. Nästan halva väljarkåren stannade faktiskt kvar på soffan under valdagen.
Det låga deltagandet är emellertid det enda halmstrå anhängare av direktdemokrati kan greppa kring. För det är i historiens ljus förstås uppenbart att svenska folket röstade fel. Det hade blivit både billigare och färre olyckor om fler röstat ja då, 1955. Under 50- och 60-talen exploderade nämligen bilismen och olycksstatisken med den (åren före högertrafikomläggning var de mest olycksdrabbade någonsin). Det svenska systemet med vänstertrafik och samtidigt ratten till vänster var förmodligen världsunikt i sin idioti. Storbritannien och andra länder med vänstertrafik har åtminstone ratten på ”rätt” sida, det vill säga till höger. Men i Sverige fick många omkörningar genomföras i blindo, de blev ofta livsfarliga.
Ratten till vänster var självklar för Volvo och Saab, om de ville sälja bilar på kontinenten och i USA. Importbilarna hade vanligtvis också ratten till vänster. Så varför dröjde då övergången och varför skulle det prompt folkomröstas i frågan?
Före andra världskriget hade det inte så stor betydelse, bilarna var ännu så få. Sverige hade för övrigt haft vänstertrafik redan på hästarnas tid, ända sedan 1734 (efter några år då vi faktiskt hade högertrafik). Vänstertrafik har historiskt varit vanligast och har bland annat förklarats med att en (högerhänt) riddare håller svärdet i höger hand och därför vill möta sin motståndare på vänster sida av vägen! Efter den praktiska franska revolutionen såg emellertid Napoleon till att sprida högertrafik över kontinenten. Fast, naturligtvis, inte till britterna. Ej heller till oss.
I riksdagen väcktes emellertid förslag om vänstertrafik på 1930-talet, vid ett flertal tillfällen och därefter mitt under brinnande krig. En utredning genomfördes också, men när freden väl åter var för dagen tyckte många att det folkliga stödet för högertrafikomläggning var tveksamt och att det dessutom fanns viktigare saker att ta tag i. En utredning 1954 landade i den fantastiska slutsatsen att det inte var farligare med vänster- än högertrafik, men att vi ändå borde gå över till att köra på höger sida av vägen eftersom våra grannländer gjorde det!
Men det behövdes en folkomröstning. Det passade tydligen de politiska partierna bra, för frågan var internt splittrande. Dock inte riktigt jämnt. Det kan mycket väl att ha avgjort folkomröstningen 1955.
Ty medan det fanns många från Högern och Folkpartiet på ja-sidan (Kommittén för högertrafikfolket), domineradedes nej-sidan (Vänstertrafikkommittén) av Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Då kvittade det tydligen att de flesta motororganisationer var för högertrafik, i synnerhet som vissa fackliga organisationer lutade åt ett nej.
En vän till min far påstod på fullt allvar att det var Högern som hittat på det här med högertrafik! Han var förmodligen inte ensam och lät sig hur som helst inte övertygas av min fars argumentation om att frågan faktiskt var opolitisk. Det bad tydligen emot att rösta ”till höger”.
Ett verkligt skäl till att många tvekade var visserligen kostnaderna. Desamma väntades uppgå till flera hundra miljoner kronor i dåtidens penningvärde. Paradoxalt nog fruktade många också för att olyckorna skulle öka på grund av ovanan att köra till höger. Kortsiktigt rimligt, långsiktigt bara dumt.
Det dröjde inte många år innan det stod klart att svenska folket kort och gott röstat fel. Men att ge samma folk ytterligare en möjlighet att rösta fel, nej den risken tänkte statsminister Tage Erlander inte ta. Folkomröstningen hade bara varit rådgivande påpekade han myndigt och eftersom fortsatt vänstertrafik framstod som en återvändsgränd blev det aldrig någon större debatt om det principiellt möjligen något kontroversiella att köra över folkomröstningen -55. Några typiskt svenska kompromisser gick ju knappast heller att tänka sig, även om några lundastudenter på skämt föreslog att man till att börja med kunde låta lastbilar och bussar köra till höger...
10 maj 1963 fattade riksdagen beslut om att införa högertrafik – utan folkomröstning. Av andra kammarens riksdagsledamöter röstade till sist bara 50 nej.
Omläggningen var naturligtvis en omständlig process, men på sätt och vis en sorts examen för folkhemmet med omfattande informationskampanjer. Högst ansvarig var kommunikationsminister Olof Palme. Han höll till höger.
Före omläggningen fick dubbla (tillfälligt övertäckta) vägskyltar sättas upp, vissa vägar byggdes om och tyvärr (kanske) försvann de sista sträckorna med fri fart. På många håll skattade också spårvagnarna åt förgängelsen, i Stockholm brändes de bokstavligen upp. Bara Norrköping och Göteborg valde alternativet ombyggnad. Men själva omläggningen gick anmärkningsvärt felfritt, kanske eftersom inte bara många poliser utan också inkallade soldater och frivilliga utnyttjades för att övervaka trafiken. Inte många farhågor om vänsterbeteende besannades.
Ett misstag vi alla kan se varje sommar begicks dock. Det gamla vägmärket för vägarbete var nämligen kopierat från andra länder och alltså anpassat för högertrafik. Det glömde man och nya spegelvända – sålunda felvända – märken infördes! Arbetaren på märket har alltså ryggen åt höger. Den som åker till Storbritannien känner igen sig.