Ett bättre liv i Sverige hägrade när en mor tog sitt nio månader gamla barn på en enkelresa med finlandsbåten till Stockholm. I Finland lämnade de en fattig tillvaro. De övergav en lägenhet där det under vintern var is på delar av golvet och barnet tvingades sova påklätt, i jacka, mössa och vantar. Vällingen blandades av vatten, mjöl, socker och smält smör – för att det i alla fall skulle se ut som välling.
Nu, över 40 år senare, är det här Marko Lehtosalos berättelse om barndomen börjar. I Sveriges Radios Sommar i P1 (12/7) delar han med sig av sin historia. Artisten Marko Lehtosalo – känd som Markoolio – skildrar en tuff uppväxt, kantad av våld och alkohol. Allt blev inte bättre i Sverige.
Marko Lehtosalo beskriver sin familj som en där problemen har gått i arv: ”Mamma har berättat att min mormor och morfar också slogs och söp. Gav henne och mina morbröder ordentligt med stryk, för att det skulle bli folk även av dem.”
Lehtosalo berättar att han själv som vuxen först föll in i samma mönster. ”Precis det här jag hade upplevt och var rädd för som liten höll jag på med själv nu – supa och slåss.”
Men, meddelade han: ”Vår släkts dysfunktionella arv tar slut här. […] Mamma, brorsan, syrran och jag bryter härmed traditionen med våld och skam.”
Lehtosalos berättelse påminner en del om en annan släkt- och uppväxthistoria, närmare bestämt J. D. Vance självbiografi ”Hillbilly Elegy” (Harper, 2016). I svensk översättning går den under titeln ”Hillbilly – en familj och kultur i kris”. En bok som den ansedda tidskriften The Economist beskrev som den viktigaste boken om USA under år 2016.
Det som gjorde J. D. Vance skrift så angelägen var att den gav en viss inblick i varför den osannolike presidentkandidaten Donald Trump kunde attrahera den vita arbetarklassen. I USA, konstaterades i The Economist (11/8 2016), hade det politiska systemet och den vita arbetarklassen förlorat tilltron till varandra. Och det Vance bok gjorde var att ge en ärlig beskrivning av vad det krossade framtidshoppet betydde för personerna som levde med det.
På sätt och vis gör Lehtosalo samma sak som Vance, fast i mindre omfång och i en svensk kontext. I sommarpratet berättas om den sociala utsatthet som ofta inte syns – i hans barndoms lägenhetshus hördes slag från flera av lägenheterna, men ingen pratade om det.
Lehtosalos berättelse är precis som Vances självupplevd. Vance familj kom från delstaten Kentucky och släkten var respekterad för sin hårdhet och heder. Det var en familj som hellre sköt än argumenterade. Och en släkt där fattigdomen gick i arv. Missbruk och brutna relationer var vardag i familjen, som försörjdes av morfaderns lön från stålverket i staden.
I den miljön var framtiden mer ett hot än ett löfte. Hopp och drömmar levererade inte.
Det finns flera likheter mellan Vances och Lehtosalos livsöden, som den låga tröskeln till våld och alkohol under uppväxten. Båda vittnar också om hur barnets utanförskap lever kvar i den vuxne mannen.
En annan viktig likhet är att de lyckades bryta släkternas invanda mönster. För båda var militärtjänstgöringen betydelsefull, för att inte säga avgörande.
Vance blev till slut jurist, utexaminerad från det prestigefulla universitetet Yale. Lehtosalo blev framgångsrik artist och Markoolio med hela Sverige.
Att bryta mönstren som de två gjorde är däremot svårt. Få kan berätta sådana framgångssagor.
En politiker som ofta lyfter problemet med ett utanförskap som inte går att bryta – utan som i stället ärvs av nästa generation – är Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Redan i sitt installationstal slog han fast: ”Hotet om social ärftlighet är ett moraliskt misslyckande som bryter mot allt vad Sverige borde stå för: Att det går dåligt för barn, bara för att deras föräldrar har haft problem. Det är själva motsatsen till löftet om social rörlighet. Jag hatar det innerligt.”
Kristersson talar om ett land för hoppfulla. Och det är precis vad som behövs. Det behövs ett Sverige där fler kan känna att det är möjligt att göra samma resa som Markoolio.
Paradoxalt nog lever vi en tid då det egentligen borde finnas framtidshopp i överflöd – allt fler får det allt bättre. Den digitala utvecklingen är otrolig. Aldrig har så många sjukdomar gått att bota. Aldrig har människor levt så länge. Aldrig har det varit enklare att kommunicera och ta del av information. Ändå breder en hopplöshet ut sig, i alla fall i vissa grupper.
Ska den här motsägelsefulla utvecklingen förstå kan en del viktiga perspektiv ges av J. D. Vance och Marko Lehtosalo. Och det är viktigt att lyssna på deras berättelser och agera. För om det inte finns en någorlunda möjlighet för den enskilde att bryta destruktiva mönster och ärvda problem uppstår lätt en hopplöshet – tron på framtiden försvinner. När det sker skapas ett missnöje, som sprids och tar sig uttryck i politiken. Ett sentida exempel på det är det amerikanska presidentvalet 2016.
Saknas framtidshopp blickas det i stället bakåt – då ses samhällsutvecklingen som något negativt. Dåtiden idealiseras, kanske främst i de grupper som har förlorat jobben och därmed sin identitet. Även om arbetsvillkoren var sämre förr och arbetskraften rent av utnyttjades kan det ändå framstå som en attraktiv tid för dessa grupper – för om de profiterades på var de ändå viktiga.
I ett amerikanskt sammanhang talas det främst om dessa problem kopplade till den vita arbetarklassen, kanske är det möjligt att göra det även i Sverige. Kanske märks den här tendensen till och med i Norrköping. Trots få industrijobb beskrivs Norrköping med hyfsat allvar som en arbetarstad. Med stolthet och möjligen ett visst mått av längan talas det om Sveriges Manchester – trots att textilindustrins storhetsdagar var en tid dominerad av dåliga arbetsvillkoren och undermåliga bostäder.
Det behövs ett land för hoppfulla, som Ulf Kristersson säger. Inte för att vi ska glömma eller sluta att vara stolta över historien. Utan för att den enskilde ska ha möjlighet att ta med sig det bästa av arvet. Socialt utanförskap och destruktiva mönster ska vara möjligt att bryta, precis som Markoolio gjorde. Framtiden ska vara attraktivare än dåtiden.