Jordan Bardella har förmodligen framtiden för sig.
Vissa har kallat domen mot den franska nationalpopulisten Marine Le Pen för en politisk avrättning, ja rent av en halshuggning. Det låter visserligen mer dramatiskt än vad det är – i synnerhet som vi ju talar om giljotinens hemland. Visst finns upprörda fransmän, men den tysta majoriteten är större. De flesta anser att domen mot henne är berättigad. Eller rättare sagt, de är kanske inte övertygade om varken det ena eller det andra, men litar på det franska rättsväsendet.
Vad som hänt är alltså att Rassemblement Nationals – RN (Nationell samling) presidentkandidat döms till två års fängelse (sannolikt mjuk husarrest med fotboja) och två års villkorligt för att illegalt ha använt Europaparlamentets pengar på fransk hemmaplan. Ytterligare åtta tidigare eller nuvarande parlamentsledamöter och tolv assistenter döms för förskingringen – vilken motsvarar ungefär 30 miljoner kronor, som gått rakt in i partiet.
Få ifrågasätter dessa straffrättsliga påföljder. Istället är det förstås det åtföljande förbudet mot Le Pen att ställa upp i politiska val under fem års tid som väcker frågor, åtminstone med tanke på att straffet börjar gälla omedelbart – innan ett eventuellt överklagande hinner prövas juridiskt.
Därmed riskerar Le Pen i värsta (eller, skulle vissa säga, bästa) fall att inte få ställa upp i det presidentvalet om två år. Ytterligare en kvinna har slagit i det famösa glastaket! Och i Frankrike måste detsamma vara gjort av pansarglas, för nationen har faktiskt aldrig haft någon kvinnlig president – nej, i äldre tid inte ens regerande drottning (och knappt ens några premiärministrar).
Naturligtvis är detta en stor politisk händelse i sig. Le Pen har ibland framställts som favorit i presidentvalet om två år. En sanning med modifikation visserligen. Enligt ganska samstämmiga opinionsundersökningar skulle hon få flest röster i valets första omgång, men långt från någon egen majoritet. I den andra väntas det bli jämnt och naturligtvis skulle utgången i stor utsträckning bero på vem Le Pen skulle ställas emot. Den verklige favoriten är dock snarare gaullisten Édouard Philippe. I brist på bättre, tvingas man nästan säga. Le Pen har helt enkelt svårt att vinna de så kallade marginalväljarna.
Ännu svårare lär det bli för hennes förmodade kronprins och numera partiordförande för RN Jordan Bardella. Men knappt 30 år gammal har Bardella framtiden för sig och elaka rykten säger att många yngre partiaktivister inte alls beklagar domen mot Le Pen. Förutom den martyrstatus den förmodas ge hela den franska radikalhögern, banar den väg för ett större generationsskifte som i vilket fall som helst måste komma förr eller senare.
Le Pens martyrskap är dock något som väcker oro bland franska politiker av annan färg, även långt ut på vänsterkanten. De flesta tycks vara överens om att det rent politiskt mest lämpliga hade varit om hon visserligen dömts till fängelse, men inte till ett specifikt förbud mot att ställa upp i val. Då hade Le Pen istället framstått som den ganska usla förskingrare hon nu faktiskt beslagits med att vara. Det hade knappast skadat hennes rykte bland de varmaste sympatisörerna, däremot bland många andra fransmän.
Även om Le Pen förstås hävdar att domen är politisk, är det dock inte något som vinner bredare stöd hos folkmajoriteten. Precis som i Sverige bär det emot att kvälja dom. Däremot finns det många som anser att lagen som sådan får orimliga konsekvenser. Premiärminister François Bayrou funderar till och med på att presentera en lagändring.
Inget för Europa.
Le Pens bästa vänner tycks dock finnas utomlands. I Moskva naturligtvis, men numera också i Washington. Liksom bland ideologiskt någorlunda likasinnade i allt från Italien och Nederländerna till Spanien och Ungern. Och bland svenska Europarlamentariker är sverigedemokraten Charlie Weimers upprörd (medan hans partiledare har vett nog att hålla tyst). Många är de som lätt och ledigt underkänner det franska rättsväsendet, vilket tyder på en misstro gentemot demokratiskt fastställda rättsliga processer som snarast för tankarna till den amerikanska trumpismen.
Alla vi andra tycker nog att det bara vore skönt om vi slapp en fransk Trump! (Jo, det är en gentemot Marine Le Pen lätt förolämpande anmärkning, jag vet. Hon är trots allt av helt annan intellektuell kaliber.) Fast framför allt vågar vi kanske tro på fransk rättvisa och kan då konstatera att frågan faktiskt inte är avgjord. Appellationsdomstolen i Paris låter sålunda meddela att eventuella överklaganden sannolikt kommer att behandlas senast till sommaren nästa år. Sålunda i god tid före presidentvalet.
Låt oss för all enkelhets skull hoppas att hon vinner den juridiska matchen. Men förlorar den politiska.