10 000 döda (lågt räknat) och en miljon flyktingar. Nej, det handlar om någon front i Syrien, utan det i medierna numera halvt bortglömda Donbaskriget i östra Ukraina. Eller snarare helt bortglömda – på sätt och vis också i Ukraina.
När fyraårsdagen av Euromajdan högtidlighölls häromveckan skedde det mot en fond av ganska dystert senhöstväder. Och en nästan lika dyster politisk fond. Givet omständigheterna går det i själva verket ganska bra för nationen, eller tja, mindre dåligt. Men för många ukrainare är hoppet om en ljusare framtid lika avlägsen som våren. Man överlever, som man gjort så många gånger förut.
Soldaterna vid den frusna fronten försöker också överleva. Formellt råder vapenvila. Ändå råder nästan daglig skottlossning, människor skadas och ibland dödas någon. Vapenvilan är i själva verket ett så kallat lågintensivt krig, vilken emellanåt blossar upp utan påtagliga resultat i någondera riktning.
En ögonblicksbild från den officiella frontrapporteringen en vanlig höstdag (29 september) omfattade sexton fall av skottlossning – och då talar vi inte om enstaka salvor. Fyra soldater skadades.
Rapporteringen från de så kallade utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk är som vanligt lite mer dramatisk. Hela 40 ukrainska eldöverfall registrerades under dagen, inklusive omfattande användning av tunga granatkastare och stridsvagnar med mera. Märkligt nog lyckades separatisterna uppenbarligen slå tillbaka ännu ett av dessa påstådda ukrainska genombrottsförsök utan att några egna förluster registrerades...
Dessa utbrytarstater är verkligen länderna som Gud glömde. Men strax före helgen kunde åtminstone DN:s korrespondent Anna-Lena Laurén rapportera om oroligheterna i Luhansk, där en maktkamp mellan ”president” Igor Plonitsky och ”inrikesminister” Igor Kornet brutit ut. Den senare tycks att ha dragit den längsta strået, efter att stridsfordon från grannrepubliken Donetsk dök upp på gator och torg. Enligt vissa uppgifter ska Plonitsky ha flytt.
Må vara hur det vill med den saken. Laurén rapporterar från en pseudostat, ”ett Sovjetunionen i miniatyr, med politbyrån utbytt mot camorran”. Alla vill berika sig, det är vad statsbygget (eller vad man nu ska kalla det) egentligen går ut på. Följaktligen är de flesta inte alls rika, utan utfattiga.
Vilka som för tillfället sitter vid makten behöver vi inte lär oss utantill. Allting sker med Moskvas goda minne och de som protesterar avpolleteras lätt och ledig.
En av de som gjorde sig ett namn när kriget bröt ut var till exempel Igor Strelkov (efternamnet är naturligtvis taget och för tankarna till Pasha Antipov Strelnikov i Doktor Zhivago). Strelkov har förmodligen gjort sig skyldig till omfattande krigsbrott och var eventuellt också inblandad i nedskjutningen av malaysiska MH17, med 298 döda som följd. Plötsligen försvann han emellertid från nyhetsrapporteringen och senast jag hörde något satt han och häckade i en lägenhet i Moskva. ”Konstigt att han lever än” konstaterade Peter Pomerantsev (som bland annat författat ”Ingenting är sant och allting är möjligt”) när jag träffade honom i Almedalen i somras. För det är så det går i Donetsk och Luhansk. Lokala makthavare som av en eller annan anledning råkar göra något fel i Moskvas ögon försvinner på ett eller annat sätt.
Den ukrainska rättsstaten är långt ifrån fläckfri, men tillvaron väster om fronten erbjuder åtminstone hopp om en bättre framtid. Korruptionen är hög men kritiserad av en fri press, demokratin stundtals rörig men åtminstone existerande och polisen genomgår en synnerligen önskvärd modernisering – inklusvie nya uniformer som mer för tankarna till amerikansk än sovjetisk polis.
Under tiden har alla, säger alla, Leninstatyer fraktats bort i Ukraina. Utom i det ockuperade Donbas och på Krim förstås.
Man ska inte underskatta betydelsen av dylika i grunden symboliska åtgärder. Det är en tidigare uppgörelse med sovjetarvet, som exempelvis de baltiska staterna genomförde redan på 90-talet.
Samtidigt som det förstås är en klen tröst så länge det ryska utmattningskriget i öst fortgår. Ytterligare en vinter i skyttegravarna väntar. Ja just det – skyttegravar. Precis som under första världskriget.
För allt i världen, jämförelsen haltar. Världskriget fördes ju på en annan skala och skyttegravarna var ofta dessutom bättre byggda än de ganska miserabla diken, där ukrainska soldater tillbringar dagar och nätter.
Det är svårt att avgöra orsakerna utan att ha detaljstuderat förhållandena på plats, men man kan ju också fråga sig om det inte vore bättre för de ukrainska styrkorna att dra sig tillbaka något, till bättre befästa linjer – inklusive taggtråd och andra omfattande hinder framför skyttegravarna. Med andra ord en modern variant av Hindenburglinjen, som tyskarna drog sig bakom 1917 och som visade sig nästan ointaglig.
En förklaring till att så inte lär ske är dock politisk, eller möjligen psykologisk. Det skulle vara att erkänna nederlaget – att östra Donbas riskerar att förbli ockuperat under överskådlig framtid. På motsvarande sätt var också de franska skyttegravarna under första världskriget ökända för sin dåliga kvalitet. De var ju bara provisoriska, i väntan på den avgörande storoffensiven...