Rubriken ovan kan tyckas självklar. Men ej alltid så i Sverige. Det är en lärdom efter att en liten flicka på nio år utsattes för en grov våldtäkt, vilket det går att läsa om på nyhetsplats i NT.
Flickan överlevde, vilket mitt i tragedin ändå är en verkligt glädjande omständighet. Men förutom våldtäkten hotades hon med kniv och utsattes för livsfarlig misshandel. Även för en vuxen människa vore det en extremt traumatisk upplevelse.
Glädjande var förvisso att den misstänkte förövaren också kunde gripas kort efter våldtäkten. Den här gången fungerade den polisiära verksamheten perfekt, samtidigt som de fick god hjälp av den nioåriga flickan själv som trots hennes fruktansvärda öde kunde lämna ett lugnt och redigt signalement.
Åklagaren yrkar på minst fjortons års fängelse för de brott flickan utsattes för. Det är inte för mycket! Spontant kan man ju tycka att livstid inte vore orimligt, men givet att detta straff (tyvärr) sällan utdöms är åtminstone varje år i fängelse ett steg i rätt riktning – kanske också för förövaren.
Vissa hävdar att fängelsestraff inte löser något och på ett sätt kan det vara en riktig slutsats. Även om vi inte bör ge upp om någon, förefaller vissa brottslingar faktiskt oförbätterliga. Fast också då fyller straffet en funktion, nämligen att skydda allmänheten för farliga kriminella. Med ett halvt undantag för terrorister finns det inga farligare brottslingar än grova sexförbrytare som ger sig på barn. Fast med högre ålder lär åtminstone risken för återfall minska något och naturligtvis ger långa fängelsestraff också kriminalvården möjlighet att utöva just vård.
Farliga pedofiler behöver inte vara dömda sedan tidigare, men i fallet med den nioåriga flickan hade den 39-årige mannen redan hunnit begå ett sexuellt övergrepp mot en tolvårig flicka. Domen blev som förväntat i de klena straffskalornas Sverige fängelse på ett år och nio månader. I enlighet med gängse praxis frigavs han villkorligt efter fjorton månader av strafftiden. Och det var under denna villkorliga frigivning han begick sitt vidriga brott mot den nioåriga flickan.
Man kan ifrågasätta om lösningen med mer eller mindre automatisk villkorlig frigivning efter två tredjedelar av straffet är rimligt – i synnerhet som straffen är så låga – men om så ska vara fallet är det naturligtvis fullständigt oacceptabelt om den dömde kan begå nya brott under tiden. Villkorligt frigivna ska stå under övervakning. Hur väl fungerar egentligen detta system?
Nu kan man förstås hävda att ett halvår hit eller dit i praktiken inte har så stor betydelse och att man därför i det aktuella fallet inte bör stirra sig blind på den villkorliga frigivningen. Det ligger en del i det. Hur avskräckande är dylika straff vid grova sexuella övergrepp på barn över huvud taget?
Grundproblemet är tvåfaldigt. Dels de låga straffsatserna i sig, dels den framväxta praxis enligt vilka nästan alla förbrytare döms till straff i den lägre halvan på samma skala. Den som utsätter ett barn för exempelvis grovt sexuellt tvång riskerar högst sex års fängelse, men i praktiken ofta långt mindre. Givet denna praxis (men utan detaljkunskap om det exakta brottet) var 39-åringens tidigare straff ungefär vad man hade kunnat förvänta sig.
Allt detta måste förändras. Grova förbrytare ska sitta bakom lås och bom. I synnerhet om brottsoffren är barn.