Farligt önsketänkande om försvaret

Varken Nato eller en nygammal värnplikt räcker. Dessutom får inte nya försvarsbeslut bli lika underfinansierade.

Låt inte värnpliktsnostalgi styra försvarspolitiken.

Låt inte värnpliktsnostalgi styra försvarspolitiken.

Foto: Olle Lindeborg/TT

Ledarkrönika2022-09-09 05:00
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

Försvarspolitiken är inte någon stor fråga i valrörelsen, trots att den likt en ubåt finns med under ytan hela tiden. Hotet från Ryssland är reellt och alla partier påstår sig vara försvarsvänner, med upprustning på programmet.

Därmed har frågan desarmerats, vilket indirekt torde gynna Socialdemokraterna. Fast som man bäddar får man ligga. Eftersom de borgerliga partierna i allmänhet, och Moderaterna i synnerhet, inte drivit frågan hårdare har den inte heller blivit någon stor valfråga.

Ett enstaka undantag av det mer publikfriande, men därmed också idiotiska, slaget utgjordes visserligen av ett utspel signerat Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman. Han krävde införande av tre månaders värnplikt för alla ungdomar – både killar och tjejer.

Den widmanska 1800-talspatriotiska liberalismen skulle i praktiken – till en hög kostnad – rendera ett jätteförsvar med lågutbildade värnpliktssoldater. Sannolikt dåligt utrustade och förmodligen också måttligt motiverade. Kanonmat efter närmast rysk modell med andra ord.

Samtidigt presenterade Riksrevisionen sin rapport "Expansion utan prioritet", där man riktar hård kritik mot Försvarsmaktens oförmåga att fördela resurser där de behövs mest. Framför allt handlar oförmågan om personalförsörjningen, där i synnerhet anställningen av kontrakterade soldater ligger långt efter plan – och dessutom försvåras av att många anställda soldater lämnar sina tjänster efter bara några få år.

Samtidigt konstaterar Riksrevisionen att grundproblemet är den underfinansierade försvarspolitiken. En kritik som oftast riktats mot regeringen, men som först Stefan Löfven och nu Magdalena Andersson försökt och försöker sopa under mattan.

Inte minst räcker pengarna dåligt till för att bygga ut värnplikten ytterligare (från en relativt låg nivå) och samtidigt erbjuda yrkesanställda soldater vettig övningsverksamhet. Det råder också allvarliga brister vad gäller exempelvis ammunitionsförsörjning.

Problemen går att åtgärda genom en mer trovärdigt försvarspolitik. Först och främst en större försvarsbudget! Men också en mer realistisk och avvägd hållning i ett antal frågor.

Det är till exempel bra att värnplikten byggs ut, men det får inte ske på bekostnad av att vi inte får fler yrkesanställda soldater och matroser. Vi får inte falla till föga för ekonomisk bekvämlighet (värnpliktiga är kortsiktigt billigare än yrkessoldater), ej heller drabbas av värnpliktsnostalgi. Kalla krigets stora försvarsmakt kunde vara imponerande, men producerade också en hel del lågproduktiva förband.

En viktig valfråga! Fast tyvärr sorgligt bortglömd.