Allvar med upprustning på Folk och Försvar

Årets rikskonferens präglades delvis av civilförsvarsfrågorna. Bra, men viktigare än någonting annat är militär upprustning.

Volodymyr Zelenskyjs framträdande på Folk och Försvar påvisade allvaret på årets rikskonferens.

Volodymyr Zelenskyjs framträdande på Folk och Försvar påvisade allvaret på årets rikskonferens.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Ledarkrönika2024-01-09 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

"Vår beredskap är god" konstaterade Per Albin Hansson när andra världskriget bröt ut. Ett citat som sedermera häcklats, eller försvarats som en retorisk nödvändighet i stundens allvar, för vår beredskap var ju egentligen ganska dålig. Det vill säga vår militära beredskap, inte vår civila – vilket var vad Hansson menade, i synnerhet med tanke på livsmedelsförsörjningen.

Vi förbereder ju alltid oss för det föregående kriget och under första världskriget krympte det militära hotet allt eftersom, men den civila situationen blev allt allvarligare med faktiskt hungersnöd som slutresultat. När nästa världskrig bröt ut var vi bättre rustade civilt, men om möjligt än sämre militärt.

Därför slapp vi svälta under 40-talet, men tvingades till en forcerad militär upprustning utan like. Som mest gick över tolv procent av Sveriges BNP till försvaret! Något att tänka på i dag, när det ses som revolutionerande om vi når tillbaka till två procent av BNP.

Ändå har det ibland sagts att upprustningen då inte fick full effekt förrän tio år senare. En bra start på kalla kriget, men också en påminnelse om hur lång tid det går att omsätta även snabba politiska beslut i verklig försvarsförmåga.

I vår tid dröjde det till Rysslands storanfall på Ukraina för två år sedan innan vi vaknade till liv. Kanske. Det var nog bra att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj inledde årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Att vi påminns om att Europa redan är en kontinent i krig. Eller, som överbefälhavare Micael Bydén sammanfattade Sveriges situation – "Det handlar nu om att gå från ord och förståelse till handling".

Samtidigt handlade mycket på konferensen om förutsättningarna för ett bättre civilförsvar. För den civila beredskapen har, om möjligt, varit än mer eftersatt än den militära. Att bygga upp den utomordentliga beredskap vi hade under kalla kriget kommer att ta tid – och kan bli dyrt.

Kanske är det därför det talas som mycket om den enskilde medborgarens möjligheter att ta ansvar för sin egen situation om det värsta skulle hända? I grund och botten är det bra och förstärker den totalförsvarsanda som var en förutsättning för beredskapen under både andra världskriget och det kalla kriget. Härvidlag kan vi för övrigt lära en hel del från krigets Ukraina. Såväl vad avser bristande beredskap som snabb anpassningsförmåga och bärande patriotism, byggd på ett starkt nationellt medvetande.

undefined
Under kalla kriget byggde beredskapen på en stark totalförsvarsanda.

Samtidigt är det ändå så att vissa har ett större ansvar än andra. Det är upp till folkvalda och myndigheter att verkställa förutsättningarna för en god beredskap – civil och militär. Det behöver inte till punkt och pricka likna det kalla kriget, men alla dessa förråd, planer och övningar fyllde faktiskt en funktion. Ja, vi behöver åter stora livsmedelsförråd och kan inte förlita oss på att de privata handelskedjornas lager (med just in time som förebild) räcker.

Vi behöver också återuppbygga militära lager, inte minst av ammunition. För krig kostar. I Ukraina ser vi hur krig är på riktigt, bortom både snabbt föråldrad militär planering och politiskt önsketänkande. Bristen på i synnerhet ammunition gör att ukrainska soldater, högst bokstavligt, inte kan skjuta lika mycket som ryska. Leveranserna måste förstärkas och det är bråttom.

Samtidigt vinner vi inte heller några krig med aldrig så god civil beredskap. Vi behöver kulor och krut. Därför bör man till exempelvis inte vifta bort förre försvarsministern Peter Hultqvists (S) förslag om statliga svenska garantier för direktproduktion av ammunition till Ukraina. Över huvud taget bör staten stimulera försvarsindustrin och ställa ut garantier som möjliggör stora uppköp redan i närtid.

Det är nödvändigt och bra att Sverige hjälper Ukraina i dess försvar av Europa – och därmed oss själva. Men det räcker inte. Enligt ÖB har motsvarande en halv brigad av materiel redan levererats till Ukraina och mycket har i sin tur säkert förslitits och förlorats under olika strider. För sådant är det långa kriget, det krävs en ständig nyproduktion för att ersätta förlusterna. Och fylla de svenska mobförråd som stod proppfulla under kalla krigets dagar, men som sedan avrustades utan modern ersättning i den moderna historielöshetens farliga anda.