OS i Peking närmar sig och vi kan garanterat se fram emot en hejdundrande öppningsceremoni i februari. Diktaturer kan ju det där och den enda demokrati, och då främst i kraft av sina resurser, som lyckats få besökarna att häpna under invigningsceremonin är väl USA i samband med OS i Los Angeles 1984. Som koreograferat mästerstycke torde emellertid OS i Moskva 1980 ha satt standarden.
Och de första propagandaspelen var förstås Berlin 1936.
Berlinspelen har givetvis kritiserats hårt av eftervärlden, för att Tyskland över huvud taget fick spelen och att desamma inte bojkottades. Så kan också hyckleriet se ut. För dels fick Tyskland faktiskt spelen före Hitler kommit till makten och dels påvisar ju kritiken vilka kålsupare vi är som inte bojkottat flera spel i modern tid.
När Moskva tilldelades OS var det en etablerad diktatur som erbjöds en chans att visa upp sina allra bästa sidor (och inga av de sämsta). På samma sätt var det när Peking fick spelen första gången för snart fjorton år sedan. Anständighetens fikonlöv handlade i det sovjetiska fallet om avspänning och i det kinesiska om demokratiska förhoppningar.
I fallet Peking 2022 framstår däremot den nakna cynismen i all sin prydno. Efter att Oslo av ekonomiska orsaker hoppat av återstod bara just Peking och kazakiska Almaty. Det hade nog varit lite bättre om den senare staden fått spelen istället. Fast bara lite.
Frågan är nämligen hur diktaturer över huvud taget kan komma ifråga för olympiska spel och vad man kan göra för att stoppa nya propagandatillfällen. Bojkotter har provats och de två största var förstås ovan nämnda OS i Moskva – då USA och några allierade bojkottade spelen, medan andra deltog under olympisk flagg eller på olika sätt begränsade sin medverkan – samt spelen i Los Angeles fyra år senare, då Sovjetunionen och dess satellitstater (undantaget Rumänien) inte deltog.
Det amerikanska agerandet 1980 – som verkställdes efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan året innan – var alltså den utlösande faktorn och har ofta beklagats som meningslös. Fast var så verkligen fallet? Det långsiktiga resultatet blev att IOK (Internationella olympiska kommittén) insåg det riskabla i att ge diktaturer spelen. Ett tabu som vidmakthölls fram till Peking 2008.
Då brast fördämningarna och nu är det alltså dags igen. På vägen tilldelades dessutom Ryssland OS i Sotji 2014.
Någon storbojkott blir det hur som helst inte den här gången. Istället diskuteras olika former av "diplomatiska" bojkotter, det vill säga deltagande utan politisk och diplomatisk representation. Ett ganska lätt val, givet omständigheterna då pandemin gör blotta resandet besvärligt. Kanske är det den vägen Sverige väljer.
Den diplomatiska bojkotten har redan fyllt sin funktion, vilket vi förstår av kommunistregimens gnissel. Fast ändå det en ganska tam åtgärd. För den som absolut inte vill att enskilda idrottare drabbas är ju annars alternativet att låta dessa delta under olympisk flagg, vilket alltså vissa stater valde 1980. Fast då försvinner ju en del av den nationalistiska medaljhetsen och det är förmodligen där skon klämmer.
Under alla omständigheter räcker det inte med att kritisera Kommunistkina. Vi bör också fråga oss om det egentligen inte är IOK som borde bojkottas!
För hur har det kunnat bli så att detta självvalda och självgoda organ kunnat bli en så tung internationell aktör att det får storpolitiska konsekvenser? Att exempelvis inga andra ville ha spelen just nästa år är en klen ursäkt, för det beror förstås på vilken ekonomisk nivå man väljer att lägga sig. Härvidlag hade samtidigt världens demokratier i förhand kunnat stoppa Peking, genom att deklarera att de inte ämnar delta i OS om det förläggs till en diktatur.
IOK har blivit en byråkratisk koloss, ofta anklagad för korruption och ökänt för sin lismande attityd gentemot makt och pengar. Senast kom detta uttryck just i samband med de nu aktuella spelen. IOK godtog utan större tvekan ett videoframträdande av den fängslade (och ett tag försvunna) kinesiska tennisstjärnan Peng Shuai, trots att det är uppenbart att hennes framträdande var påtvingat. Där den internationella tennisorganisationen WTA tar sitt ansvar och avbryter internationella tennisturneringar, låtsas IOK:s pampar som att det regnar.
Fisken ruttnar som bekant från huvudet. Och om OS rentav skull upphöra att existera en dag vet vi var dödgrävarna stod att finna.