Förra veckan lät Stockholms tingsrätt meddela att en klimataktivist friats från anklagelserna om ohörsamhet mot ordningsmakten. Aktivisten hade deltagit i en blockad av den vältrafikerade korsningen Kungsgatan/Sveavägen i Stockholm, och sedan vägrat att sluta efter polisens ingripande. När det var dags att dra ärendet i domstol hävdade aktivisten att han agerat i nöd, med hänvisning till klimatförändringarna.
Att rättens nämndemän accepterade denna förklaring är naturligtvis en skandal i sig. Nödvärn förstås vanligtvis som att försvara sig själv eller någon annan från omedelbar fara. Det är en rättighet som är tungt reglerad i Sverige. Det återkommer med jämna rum exempelvis rapporter om att en person skadat sin angripare genom att försvara sig själv, varefter personen som bara menade att försvara sig inte kunnat anses ha agerat i nödvärn utan i stället gjort sig straffskyldig.
Nu har nämndemännen vid Stockholms tingsrätt lyckats hitta ett sätt till att tillämpa nödvärnslagstiftningen i strid med det allmänna rättsmedvetandet.
Det är en vinst för de mer extrema delarna av klimatrörelsen som gärna ägnar sig åt hyss av mer eller mindre allvarliga slag. I somras rapporterades det exempelvis om att miljöaktivister vandaliserat den förhistoriska stensättningen Stonehenge i England genom att spreja den med orange färg. Med snarlika tillvägagångssätt har olika falanger också vandaliserat många viktiga och historiska konstverk världen över. Man har också blockerat oljehamnar, attackerat ett flygföretags lokaler, och så vidare.
Listan över klimatrörelsens olika övertramp är helt enkelt lång. Och längre lär den bli efter, för åtminstone delar av rörelsen, detta glädjande besked från Stockholms tingsrätt.
Det kommer sannolikt innebära att fler eldsjälar känner sig beredda att limma fast sig på närmaste motorväg i klimatets namn. Även om effekten sannolikt lär fördröjas några månader, eftersom det inte är lika tilltalande att röra sig ut i det kalla vintermörkret. Och trots att möjligheterna till att faktiskt göra skillnad är tämligen blygsamma.
Aktivisternas resonemang för varför störningar och förstörelse blivit en återkommande metod håller nämligen inte. Man menar att det är ett sätt att göra klimatförändringarna påtagliga för vanliga medborgare, som annars ofta upplevs som diffusa och abstrakta idéer. Att det är först när man konfronteras med problemen i sin vardag, och tvingas till att fundera kring miljöpolitik och även sitt personliga bidrag till de globala utsläppen, som ett slags uppvaknande kan ske.
Det är dock inte hur gemene man upplever att bli stoppad på motorvägen på sin väg till jobbet. Man ser inte klimatförändringarna klistrade på vägen, eller sprayade över tavlan, utan människor med plakat som tar sig rätten att förstöra för andra. Det leder inte till ett politiskt uppvaknande, utan snarare till antipati – för aktivisterna, och kanske även för det meddelande som de hoppas på att förmedla. Att tro att människor skulle uppfatta händelsen som en slags ideologisk manifestation är rent önsketänkande.
Det kommer alltså antagligen att bli mer av den störande sortens klimatdemonstrationer till nästa år. Men ingen av dem kommer att vara till klimatets nytta. Det kommer snarare att förgifta frågan ännu mer, och göra det ännu svårare för anständiga krafter att driva klimatfrågan utan att behöva associeras med irriterande spektakel.