Midsommarafton är ett rusigt firande av det sköna nuet. Och som vi har längtat till dessa dagar, då livet händer.
För många är midsommar synonymt med semester och skollov. Med frihet. Nu tillbringas tid på sommarställen, som vårdas och rustas upp under hela året. Nu görs resor som har planerats under februarikvällar i snöglopp. Nu infaller veckorna som året kretsar kring.
Redan i slutet av april börjar upptrappningen till midsommartiden. I snålblåsten på valborgsmässoafton sjunger studentkörer om längtan till landet och årets ljusa dagar – snart är sommarn här i purpurvågor.
På landets skolavslutningar är det sedan de yngre ålderskategoriernas tur. Då ekar den klassiska sommarpsalmen I denna ljuva sommartid i många av landets kyrkor. På radio spelas Sommartider och Ta mig till havet. Mer romantiserade dagar får vi leta länge efter.
Under sommaren går längtan främst till landet. Exemplen går att strössla med likt socker. Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo, inleder Ulf Lundell låten vars popularitet är så stor att den har kallats för en alternativ nationalsång.
Särskilt går den melodiska resan till ängen och hagen, markerna där det går att plocka sju sorters blommor för midsommarnatten. I Idas sommarvisa är kohagen platsen för sommaren. Den populära psalmen Den blomstertid nu kommer lovsjunger de fagra blomsterängarna. Och sången Uti vår hage är ett frosseri i markens flora.
Den här längtan till landet med blomsterängarna är central för att förstå Sverige. Det lär handla om en hemlängtan som nuvarande generationer har ärvt av tidigare. Vi är fortfarande formade av Sveriges sena industrialisering, som resulterade i stora folkomflyttningar runt sekelskiftet 1900. Varje sommar är det många som fortfarande återvänder till det som en gång var – det ”riktiga Sverige”. Den som plockar blommor och bildar av dem en krans skapar länkar i det rum vi kallar tid, så att inte fotfästet ska gå förlorat.
Under den agrara och den industriella revolutionen slets människor upp med rötterna. När jordbruket effektiviserades blev många händer sysslolösa. Bönder och lantarbetare som i generationer brukat samma jord fick söka jobb i städernas framväxande industrier. Släkten följde inte längre släktens gång. En hel samhällsstruktur ändrades när folk flyttade för att anpassa sig till den nya tidens förutsättningar.
Dessa berättelser – myter – bär många familjer fortfarande på. I en del fall kan en släkts egentliga hembygd, ursprung, spåras tillbaka till förindustriell tid. Det är den som återupptäcks i sommarlåtar och under semesterdagar.
För att förenkla människors övergång från den gamla till den nya ordningen – från jordbrukarsamhället till det industrialiserade – uppstod en mängd nya organisationer med social inriktning, i Sverige och världen. Exemplen spänner från FN till fackföreningar, från välgörenhetsorganisationer till välfärdsstaten.
Det var då dagens Sverige tog form. Den tradition som fanns på bruken och de stora godsen stod modell för folkhemmet och välfärdsstaten. Ordningen som gällde på bruken i Finspång och Sonstorp samt egendomar som Grensholm och Fogelvik kopierades av socialdemokratin. De förväntningar som förr legat på brukspatron eller godsägaren om att försörja folket togs över av staten. På det sättet hanterades de sociala spänningarna som uppstod när människor flyttade i stor skala och anpassade sig till nya yrken och identiteter. På det sättet hanterades att många människor fick ett nytt hem, på en plats de inte kände en naturlig hemhörighet till.
Industrialiseringen och urbaniseringen som drog igång i Sverige har på sätt och vis aldrig upphört, även om förändringen inte längre är en revolution. Fortfarande i dag växer främst ledande regionstäder på bekostnad av omgivande landsbygder. Storstäderna växer fortsatt, men minst lika mycket av egen kraft som inflyttning.
Att ta sig till staden ses även som något av ett ideal. Många unga förväntas flytta. I Sverige är ju individens frigörelse närmast statsreligion. Svenskens självuttryckande värderingar sticker ut som extrema, i internationella värderingsundersökningar.
Något annat som inte heller har ändrats är att det är jobbigt att flytta. Det finns många låtskrivare och sångare som i dag utforskar känslorna av hemhörighet efter en flytt.
Norrköpingssonen Markus Krunegård sjunger om att komma tillbaka till Norrköping – Tillbaks till där jag kom ifrån, tillbaks till nånting jag förstår. Spårvagnen och jantelagen, tillbaks till promenaden.
Lars Winnerbäck återvänder i sången En tätort på en slätt till sin barndomsstad Linköping: Om jag kommer dit igen, har du en plats där jag kan vila? Ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån.
Och i sin debutlåt Sjöarna i Idaho längtar Johannes Räihä hem till Närke. Med träffsäkerhet fångar Räihä hur det känns att vara hemma på en plats: Du känner alla och alla känner dig, från gubbarna på sittplats till nån frikyrkotjej.
De sentida skildringarna av att vända hem är illustrativa för tider av förändringar. Vi åker bort för att komma hem, för att låna ord från Räihäs kritikerhyllade indiepoplåt. Det som lämnas – hembygden – står för gemenskap och trygghet. Den nya platsen står för självständighet och framgång. De två förutsätter varandra.
I dag har också känslan av hemhörighet blivit allt mer politiskt laddad. Orsaken är att Sverige förändras, precis som under industrialiseringen. Återigen prövas den gamla samhällsordningen, och nya lösningar krävs. Adam Cwejman, som är politisk redaktör i Göteborgs-Posten, beskriver det som att landet nu genomgår den tredje stora demografiska förändringen i modern tid (17/6).
Den här gången är det invandringen som omdanar samhället. Tidigare var det emigrationen på 1800-talet och industrialiseringen runt sekelskiftet 1900. Cwejman konstaterar att Sverige har gått från att vara ett av världens mest etniskt homogena länder under 1940-talet till att i dag ha en befolkning som till omkring en fjärdedel har utrikes bakgrund. Åter sägs många undra över var de hör hemma.
Att diskutera konsekvenserna av dagens samhälleliga förändring kan vara kontroversiellt. Invandringens kostnader, omfattning och effekter är enormt politisk laddat. Intressant är dock att i alla fall delar av det svenska samhället verkar hantera dagens demografiska förändring precis som tidigare – med längtan till något som inte längre är, och kanske aldrig fanns. Den ”gamla” värld som kan återupptäckas i sommarvisor och under traditionella midsommarfiranden omfamnas allt mer av politiska taktiker.
I dokumentären ”Mattias Karlsson – året fram till valet” (SVT 13/3) får tittaren följa Sverigedemokraternas chefsideolog. Mattias Karlsson längtar hembygden som en gång var och känner osäkerhet kring var han passar in – i Småland eller Stockholm.
Sverigedemokraterna och särskilt Mattias Karlsson försöker också starta en så kallad konservativ kulturrevolution. Dagens Nyheter (14/6) visade nyligen hur den partiet närstående kulturföreningen Gimle firade en högtid med vikingaschak, stångstörtning och valborremasker. Mattias Karlsson försöker hitta hem.
Att känslan av hemhörighet på det här sättet blir politik följer en trend i västvärlden. Och ofta ska ett särskilt område framhävas som ”det riktiga” Sverige, Storbritannien eller Frankrike. Det är där samhället i stort ska söka trygghet i en föränderlig och jobbig tid, likt sångarna som återvänder till Norrköping, Linköping eller Närke.
Var den trygga vaggan för ett land finns varierar dock beroende på vem som frågas. I Financial Times (15/6) listade krönikören Janan Ganesh var han hört ett ortsnamn med tillägget att detta är den riktiga delen av landet. I Storbritannien var det gränstrakterna mellan Essex och Suffolk. I Australien sades det i Perth. I Frankrike framhävdes det i Ariége. Frågar vi Mattias Karlsson kanske han skulle säga sin hemtrakt i Småland. Det här pekar på hur individuell hemlängtan är.
Bilden av blomsterängar och midsommar på en plats där alla känner varandra är för de allra flesta en trygg kuliss mot vilket livet levs – men det är mer en mental konstruktion än en realitet. När vi i dag kan stå inför att samhället åter behöver anpassa sig till kraftig ändrad demografi är inte hemlängtan behjälplig som riktmärke.
Att längta är mänskligt, men hopplöst opraktiskt för att hantera stora samhällsförändringar. Särskilt besvärligt är det att använda den romantiserade bilden av hembygden som ett ideal, eftersom den i mångt och mycket är formad av föreställningen om tiden före industrialiseringen.