De senaste åren har vi fått lära oss ett nytt ord – förnedringsrån. Där förövarna inte bara rånar brottsoffret, utan ofta också misshandlar honom (eller henne) under förnedrande former. Främst unga personer som till exempel tvingas klä av sig nakna eller kyssa förövarnas skor. Det utdragna och plågsamma förloppet filmas och läggs ut på sociala medier, eller används som påtryckningsmedel.
I Norrköping utsattes nyligen en 15-åring för ett förnedringsrån. För andra gången. Den misstänkte gärningsmannen är samma 16-åring. Det andra rånet kan eventuellt ha varit en "bestraffning" för att 15-åringen polisanmälde det första.
Om allt detta stämmer är det illa nog i sig och illustrerar dessutom låg respekt för polis och andra myndigheter. Det känner vi igen från andra fall. I ett Sverige där tonårsmördare ofta inte riskerar mer än högst fyra års sluten ungdomsvård blir straffen för misshandel och liknande brott sällan särskilt avskräckande. Till och med den naturliga respekten för polisen har urholkats.
Jämte 16-åringen är fem barn i tolv- till fjortonårsåldern inblandade i rånen. De riskerar på sätt och vis ingenting, eftersom de inte är straffmyndiga. Inte för inte debatteras sänkt ålder för just straffmyndighet på riksnivå. Återigen handlar det om ett Sverige, där det inte är helt ovanligt att exempelvis 14-åringar till och med är inblandade i såväl mord som mordförsök.
Samtidigt uppstår frågan hur mycket man i så fall bör sänka straffmyndighetsåldern med. Är det rimligt att ställa exempelvis tolvåringar inför rätta? Kanske, kanske inte. Visserligen lär det sällan eller aldrig bli fråga om egentliga fängelsestraff, men alla inser förstås det i grunden orimliga i att ställa mellanstadiebarn inför rätta.
Problemet är att de sociala åtgärder som istället eventuellt aktualiseras uppenbarligen sällan fungerar. Brottsligheten har blivit för grov, sprider sig nedåt i åldrarna och myndighetspersoner riskerar själva att utsättas för hat och hot. Ska sociala åtgärder fungera måste de vara tillräckligt kännbara och verkställas tillräckligt snabb – med eller mot föräldrars vilja. Därför måste socialsekreterare och andra myndighetspersoner ha såväl nödvändiga resurser som behövligt lagrum för att kunna agera – och för att det ska kunna ställas krav på detta arbete.
I det i Norrköping aktuella rättsfallet är det visserligen något oklart exakt vilken roll barnen i rånen spelade. Det är lätt att – utifrån fördomar eller erfarenheter – utgå från felaktiga förutsättningar. Eftersom vi vet hur ungdomsbrottsligheten breder ut sig i många utsatta områden är det också lätt att tolka händelser som utslag för typiskt invandrarrelaterad brottslighet. I exempelvis det aktuella fallet förhåller det sig emellertid lite annorlunda.
Vi ska inte heller inbilla oss att allt är nytt under solen. Grov mobbning har vi sett förr och den som utsatts känner säkert igen många förnedrande inslag.
Det nya är ändå hur mycket grövre denna mobbning blivit, hur gränsen till reell misshandel suddats ut. Likaså hur tekniken ger möjlighet att filma våldet och lägga ut det på nätet. Samtidigt som barn, vilka i vissa fall kanske mest är att anse som statister, riskerar att dras in i betydligt grövre handlingar. Det är ofta så här brottsrekryteringen går till. Därför måste samhället agera både bestämt och klokt, så att det som är illa nog inte blir än värre.