Anna Kinberg Batra vill bli statsminister för en ny Alliansregering. Men inte förrän efter riksdagsvalet 2018, då Alliansen förhoppningsvis får större stöd än de rödgröna. Så har det låtit och därför har de enskilda borgerliga partierna lagt sina egna budgetförslag istället för att presentera en gemensam budgetmotion. Allt i syfte att till varje pris undvika Sverigedemokraternas stöd i riksdagen.
Förutsättningarna för en borgerlig budget, liksom därmed naturligtvis borgerlig regering, finns – men Alliansen vill inte ta makten. Det är obegripligt för många väljare.
Och så, när man minst anar det, överraskar Kinberg Batra genom att göra precis tvärtom. Hon vill bli statsminister redan innevarande mandatperiod. Oppositionsledaren vill inte invänta valet nästa år, hon fäller gärna regeringen redan nu. Till att börja med bör Alliansen lägga fram en gemensam budget.
Förslaget presenteras som en debattartikel i – av alla tidningar – Aftonbladet. Kanske lämpligt trots allt. Som av en tillfällighet presenteras samtidigt en opinionsundersökning från Inizio i just Aftonbladet, där Sverigedemokraterna går om Moderaterna som Sveriges näst största parti. Det går att ana väljarnas desperation. Många vill först och främst fälla ministären Löfven.
Kinberg Batras omsvängning är samtidigt logisk. Decemberöverenskommelsen (DÖ) må ha varit bra eller dålig, men det märkliga är att densamma i praktiken fortsatt att gälla också efter att den formellt fallit. Det vill säga de negativa följderna finns kvar, men inte de positiva. Med DÖ hade det (åtminstone i teorin) räckt med att de borgerliga partierna blev större än de rödgröna i nästa val, för att de också skulle tillförsäkras regeringsmakten. Nu gäller inte de förutsättningarna längre. Men Stefan Löfven sitter likväl kvar som statsminister, han presenterar den ena vänstervridna budgeten efter den andra och de borgerliga partierna har hittills nöjt sig med ganska matta protester.
Det var Kristdemokraterna som fällde DÖ och man måste erkänna att Ebba Busch Thor agerat logiskt därefter genom önskemål om regeringsskifte redan innevarande mandatperiod. Men en fluga gör ingen sommar och ett parti med under fyra procent i opinionsmätningarna gör förstås varken från eller till i regeringsdebatten. När det (ännu) största oppositionspartiet sällar sig till linjen förändras emellertid de politiska förutsättningarna i ett nafs.
Fast något regeringsskifte blir det kanske inte, trots allt. Centerpartiet och Liberalerna säger nämligen fortsatt nej. Annie Lööf var snabbt ute och avfärdade Kinberg Batras önskemål och hon gör det utifrån en opinionsmässig styrkeposition. Fast väljarbarometrar är inte allt och man kan möjligen misstänka att vissa gräsrötter inte tycker det är en i alla stycken klok politik att vägra ens försöka fälla ministären Löfven.
I själva verket finns det flera fördelar om Alliansen lade fram ett gemensamt budgetförslag till hösten och därefter tog över regeringsmakten ett år innan ordinarie riksdagsval. Det politiska manöverutrymmet är visserligen begränsat, men i valet vore det lätt att tydliggöra alternativen inför väljarna. Beroendet av SD är visserligen ett sänke (dock sannolikt inte så mycket som många fruktar) fast det finns faktiskt en fördel också i detta. Det skulle nämligen tvinga Sverigedemokraterna att bekänna färg.
Att tro SD om att långsiktigt stödja den ena borgerliga statsbudgeten efter den andra utan ens samtal med Alliansen är naturligtvis uttryck för önsketänkande. Risken finns till och med för en omvänd situation, där Sverigedemokraterna sänker en borgerlig regering genom att kallt rösta på ett socialdemokratiskt budgetförslag (mandaten räcker redan i dagsläget mer än väl). Fast vad skulle SD-väljarna säga om det? Kinberg Batra öppnar för samtal i enskilda frågor. Sverigedemokraterna får nöja sig med det.
Sverige står sannolikt inför en synnerligen besvärlig parlamentarisk situation under överskådlig framtid och SD:s destruktiva inflytande ska inte underskattas. Fast inte partiets väljarstöd heller. Det finns skäl till de sverigedemokratiska framgångar, ett är missnöje med den sittande regeringen – och att denna i indirekt mening kan sitta kvar tack vare Alliansens passiva uppträdande. Oppositionsledaren själv har gjort sig känd som en mycket försiktig general. I det ljuset är hennes utspel under torsdagen att välkomna.