Den som söker på nyckelordet ”försvaret” i PDF-versionen av Moderaternas förslag till vårbudget får en (1) träff. I ett resonemang om besparingar på olika områden konstaterar i förbigående att ”mot bakgrund av behovet att stärka försvaret bör detta område undantas”. Inga ytterligare nedskärningar alltså! Det säger mycket om de så kallat nya Moderaternas försvarspolitik, eller rättare sagt brist på densamma.
Förra våren, och i kölvattnet på den numera insomnade decemberöverenskommelsen, enades fem av riksdagspartierna om ett försvarsbeslut som skulle garantera försvaret ytterligare tio miljarder kronor den kommande fyraårsperioden. På ett sätt var det en historisk överenskommelse, ett trendbrott jämfört decennier av nedrustning. På ett annat sätt var det ett klassiskt exempel på vad som brukar kallas för lite, för sent. ÖB hade begärt det dubbla av vad han fick. Och då hade ÖB ändå bara hoppats på att få pengar till vad riksdagen redan tidigare beslutat att försvaret skulle leva upp till.
Många förutspådde att överenskommelsen snabbt skulle krackelera i konfrontationen med den realekonomiska verkligheten och så håller också på att ske. Förutom att personalförsörjningen knappast förbättrats, har ett antal materielprojekt av olika skäl fördyrats. Ett tecken i tiden var det också när arméchefen Anders Brännström härom veckan lämnade sin post. Det är svårt att föra en seriös försvarsdebatt, utan att samtidigt också föreslå ekonomisk förstärkning, men det är samtidigt inte nödvändigt att föra en debatt enbart utifrån resursfrågan. Först och främst krävs ett genuint försvarspolitiskt intresse. Efter åratal som moderat paradgren, bestämde sig emellertid Fredrik Reinfeldt för att försvaret var ett ”särintresse” och dessutom inte drog väljare. Där är vi i dag, fortfarande.
Hans Wallmark gör visserligen en habil insats som försvarspolitisk talesperson, men han kan förstås inte göra allting själv. På gräsrotsnivå knorras det och Moderaterna kritiserar gärna regeringen för att göra för lite. Men när det verkligen gäller – som när vårbudgeten presenterades – lyser försvarspolitiken med lika stor frånvaro som under Reinfeldts fögderi. Man kan onekligen fundera över hur mycket som förändrats även i övrigt. Många har kritiserat Moderatbudgeten för att vara fantasilös och onekligen fungerar den torra läsningen som ett finanspolitiskt oantastligt sömnpiller. Moderaterna tvingades visserligen till en nygammal högersväng inom migrationspolitiken, annars hade man riskerat att framstå som mer liberala än regeringen i en fråga där partiet läckte som ett såll till Sverigedemokraterna. Fast det var en omvändelse under galgen.
Försvarsöverenskommelsen är inte något tak, utan ett golv som det går att bygga från. Men till skillnad från hos Liberalerna (och SD...) saknas den politiska viljan hos Moderaterna. Det är sorgligt, på gränsen till tragiskt och kan få allvarliga konsekvenser för partiets långsiktiga trovärdighet. Liksom, naturligtvis, för rikets säkerhet.