Först och främst bör vi arbeta för att höja kompetensnivån bland de många arbetslösa invandrare som redan finns i Sverige. (Personerna på bilden har inget samband med artikeln.)
Jag har egentligen alltid varit ganska konservativ i invandringsfrågor, men i en fråga var jag länge mycket liberal. När det handlade om arbetskraftsinvandring. Sålunda inbillade jag mig att överenskommelsen mellan den dåvarande ministären Reinfeldt och Miljöpartiet – som ledde till OECD:s liberalaste regler för arbetskraftsinvandring – var riktigt bra.
Vi såg ju hur det gick. Och i likhet med många andra skulle jag kunna säga att jag var naiv, men det stämmer inte. Jag var inte naiv. Jag hade fel.
Det kan i och för sig alla ha, men om vi ska lära oss något av våra misstag bör vi både erkänna och ta lärdom av dem. Att gömma sig bakom det mer ursäktliga begreppet naivitet tycker jag är fegt.
Det finns emellertid de som väljer att så att säga vara fortsatt medvetet naiva. Svenskt Näringslivs chefekonom Sven-Olov Daunfeldt kan vara en. Han kräver en återliberaliserad arbetskraftsinvandring.
Problemet är visserligen inte många av detaljförslagen. Jag håller med Daunfeldt om att vi är dåliga på att locka kvalificerad arbetskraft till Sverige, likaså att föreslagna höjningar av minimilöner för arbetskraftsinvandrare är för stora. Problemet är attityden. Att man inte lär sig något av det som faktiskt gått dåligt.
Den tidigare liberala politiken ledde i praktiken till en ganska oreglerad invandring vid sidan om asylinvandringen. Samtidigt ledde politiken fram till faktisk lönedumpning, dåliga arbetsvillkor för många invandrare och inte minst rent utnyttjande av människor i beroendesituation. Många av farhågorna besannades och andra tillkom tyvärr.
Efter återregleringen av arbetskraftsinvandringen har däremot få av de då aktuella farhågorna besannats. Det är inte så att hela branscher utraderades eller att vården förlorade kolossala mängder välfärdsarbetare. På det hela taget har återregleringen gått bra – förvisso delvis för att den aldrig blev så omfattande som många fruktade. Det råder fortsatt fri rörlighet för arbetskraft inom EU och det finns också ganska många undantag, till exempel för säsongsarbetare.
Rent principiellt kan man förstås kräva betydligt liberalare regler ändå, men någonstans är det ändå rimligt att göra en överslagsräkning. Och då komma fram till att fördelarna med återregleringen överväger.
Daunfeldt hävdar att man blandar samman flykting- och arbetskraftsinvandring i debatten, med den underförstådda effekten att den senare skapar mycket mindre problem än den tidigare. Erfarenheterna pekar dock mot att man kan ha svårigheter på flera områden samtidigt.
Framför allt tror jag det är lätt att göra en historisk feljämförelse, nämligen med den stora – och i huvudsak lyckosamma – arbetskraftsinvandringen under framför allt 60-talet. Det börjar emellertid bli ganska länge sedan och inföll i ett Sverige som på många sätt såg mycket annorlunda ut. Framför allt var det ett Sverige präglad av låg arbetslöshet. Dagens eventuella arbetskraftsbrist infaller ju samtidigt som vi istället har en hög arbetslöshet.
Daunfeldt har rätt i att kompetensförsörjningen måste åtgärdas och att det bland annat är problematiskt att många flyktinginvandrare är lågutbildade. Fast då är det väl i första hand där vi också borde försöka finna lösningarna.