Fredagens presskonferens var lite grand som att lyssna på ena sidan av ett telefonsamtal. Man förstår att det bara är en version av verkligheten som beskrivs. Att andra personer skulle beskriva det hela mer eller mindre annorlunda.
Och egentligen gjorde huvudpersonen själv – Reidar Svedahl – inget för att dölja detta. Han ville helt enkelt bara ge sin syn på sakernas tillstånd. Rätt hanterat kan det vara en utmärkt utgång för honom själv.
För visst, it takes two to tango. Och visst, hans numera gamla parti Liberalerna har emellanåt behandlat affären på ett bedrövligt sätt. Fast vi hade knappast hamnat där vi hamnade om Svedahl själv förmått agera lite lugnare vid inte bara ett, utan flera tillfällen.
Alldeles oavsett är dramat över för den här gången. Det borde Svedahl med sin betydande politiska erfarenhet inse. Att bli bitter hjälper föga. Att se framtidens möjligheter på andra sätt är bättre.
Och – om det är någon tröst – är politik sällan platsen för någon absolut gudomlig rättvisa. Svedahl kan, om han vill, välja att betrakta hela historien som ofullständig och sig själv mer som av ett offer än en förövare (lite enkelt uttryck). Fast han bör också förstå att ytterligare motstånd mot händelsernas utveckling bara kommer att slå mot honom själv. Och, vilket är nog så viktigt, riskerar att fortsätta försätta Norrköpings kommun i politisk limbo. Något som i förlängningen drabbar alla.
Nu har Svedahl, inför ett stort pressuppbåd, fått chansen att helt fritt lägga fram sin syn på sakernas tillstånd. Nu kan han, om han vill, sätta punkt för kapitlet som kommunalråd.