Hett som i... Många som på NT.se ser hur NT:s reporter testar hur snabbt temperaturen stiger i en bil i solen blir nog lite chockade. Efter en kvart närmar sig temperaturen 50 grader. Man kan få värmeslag för mindre, men man bör nog skämta lagom för situationen kan snabbt bli – bokstavligen – livsfarlig.
Fast vi känner igen oss. Även under mer kontrollerade omständigheter blir stillastående bilar i solen snabbt outhärdliga.
Men har det alltid varit så? Tillåt mig tvivla.
Från min egen barndom minns jag en Opel med svart galonklädsel, som snabbt brände fast i huden om man hade shorts på sig. Men även om det kunde bli varmt i solen, tror jag aldrig att vi var i närheten av 50-gradersstrecket.
Min far brukade ibland ta taxen med sig i Saaben när han åkte och handlade. Bilen ställdes i skuggan med en ruta lätt nedvevad. Det var aldrig någon risk för överhettning.
Och nej, jag minns inte fel, för min gamla Volvo från 60-talet blir inte stekhet den heller. Ventilationsrutor, men en fläkt med bara två lägen och naturligtvis ingen luftkonditionering.
Så vad har förändrats?
Dagens bilar har inte bara större glasytor, vinkeln på desamma är dessutom flackare. Det gäller framför allt framrutan, men även sidorutorna. Min Volvo har en visserligen också ganska flack (men liten) bakruta, medan framrutan lutar mycket brantare än i moderna bilar. Sidorutorna är praktiskt lodräta.
Därmed uteblir i stort sett växthuseffekten. Och under körning slipper man den omänskliga behandling som modernare bilar bjuder på. Det vill säga att riskera både bränn- och frostskador samtidigt – när solen gassar genom framrutan och AC:n står på max med iskyla genom luftutsläppen.
Jag inser förstås att bilar inte var bättre på alla punkter förr! Men jag tycker inte heller att utvecklingen med någon självklarhet går mot bättre lösningar. Som konsumenter borde vi kräva mer. Helt enkelt bilar som är bekvämare och framför allt inte riskerar att förvandlas till potentiella dödsfällor på nolltid i sommarhettan.