Ena dagen hör bekanta av sig till mig. Skulle jag tillfälligt kunna ge tak över huvudet för en familj på flykt från krigets Ukraina? Bekantas bekanta med andra ord. Nästa dag kommer familjen med de få tillhörigheter de lyckats få med sig i ett par Ikea-kassar. Mor, son och mormor. Äkta mannen är som alla andra män i vapenför ålder kvar i Ukraina.
"Klockan fem på morgonen började bomberna falla" berättar Viktoria. Alltså en timme efter att Rysslands diktator Vladimir Putin förklarat krig mot Ukraina, fast just krig får som bekant inte operationen kallas med kremlologisk retorik.
"Jag sprang ut på balkongen och såg en vit jätteblixt och sedan en hård smäll. Vi rusade ner till skyddsrummet allihop med en gång."
Vad jag förstår påminner de ukrainska skyddsrummen om vår gamla svenska, fast de finns inte under alla hus, så Viktoria, Tatjana och Kirill tvingades springa över till en annan byggnad. En så kallad stalinka, uppkallad efter Stalin och välbyggd med erfarenheterna från andra världskriget i färskt minne. Här fick familjen tillbringa kommande dagar och nätter. Här fick Kirill fira sin födelsedag.
Familjen bor i Charkiv, eller Charkov som den fram till nyligen kallades av dess flesta invånare. För Charkiv är en huvudsakligen rysktalande stad, inte långt från gränsen. Den uppmärksamme noterar också att jag skriver deras namn på ryska, vardagsspråket i östra Ukraina. Det är alltså dessa människor Putin påstår sig vilja rädda, men den björnkramen skulle säkert vem som helst undvika!
"Vi stod i matkö fyra timmar" säger Tatjana, samtidigt som bomber föll bara ett par kilometer därifrån. Att ta sig den korta bit hem och upp till egna lägenheten var däremot knappt att tänka på. "Vi rusade in, tog vad vi behövde och sprang sedan snabbt ut igen" säger Tatjana.
Otroligt nog står just deras hus ännu kvar, i princip oskadat. För många andra har det gått mycket sämre. En av Tatjanas väninnor hade gått hem för att hämta något. Just då slog en rysk raket ned i precis det rum hon befann sig.
Så redan efter några dagar fattade man beslut om att försöka fly västerut. Det var bråttom, för Charkiv stod på gränsen till belägring. Resan till västukrainska Lviv tog ett skräckfyllt dygn, i ett tåg så överfullt att de flesta var tvungna att stå upp hela resan. "Vid ett par gånger när tåget stannade på stationer fick vi krypa ihop på golvet" säger Tatjana. Flyganfall, men tack och lov föll inga bomber över just deras tåg. Annars har olika järnvägsknutpunkter drabbats av sporadiska missilanfall sedan krigets inledning.
Äntligen framme i Lviv väntade ny resa, nu med buss till polska gränsen och sista biten fick man gå. Allt medan fadern Alexej stannade hemma. Han har sedermera gått med i territorialförsvarsstyrkorna, vilka möjligen kan sägas motsvara vårt Hemvärn. Fast de materiella resurserna är helt annorlunda och det är först och främst upp till den enskilde att skaffa personlig utrustning för egna pengar. Ibland till och med vapen.
Viktoria kan inte nog berömma volontärerna i Polen, vid gränsen och i Warszawa dit man så småningom kom. Efter nästan en vecka var man äntligen framme i Gdansk och färjan till Sverige. Här hade man bekanta och bekantas bekanta (som undertecknad). När jag tog emot dem sent på kvällen påminde hela familjen egentligen mest om värnpliktiga svenskar som varit på ansträngande långövning. Lite matta leenden och den trötta blicken hos den som fått utstå stor anspänning med alldeles för lite sömn. Den för vilka några timmar på en madrass var som helst är ett himmelrike, i synnerhet som inga bomber exploderar.
Fast en flygplats har vi i Norrköping och i början var det fåtal flygplan som gick in för landning på låg höjd över centrum en obehaglig upplevelse. Tack och lov har de dock sluppit höra "Hesa Fredrik". Dess motsvarighet var ett löfte om ond bråd död i Charkiv.
Vi pratar en del om kriget, men Tatjana säger inte så mycket och Kirill vill tack och lov helst prata om annat. Till exempel hans synnerligen svenska leksaksbil – en Saab 96. "Han sover dåligt om nätterna och pratar i sömnen" säger Tatjana till sist.
Nu är alla räddade. Men de vill tillbaka, så fort som möjligt. "Jag vill bygga upp mitt land igen" säger Viktoria. Det är en lågmäld patriotism som imponerar. "Vår stad var så vacker" säger Tatjana, "med blommor överallt".