2014 sågs han som ett politiskt underbarn: Socialdemokraternas Mattias Geving. Detta efter att ha lyckats erövra makten i vanligtvis pålitligt borgerliga Söderköping. Härliga tider, strålande tider – som Thor Modéen brukade säga. Fast underbart var uppenbarligen också kort, för redan samma mandatperiod lämnade han posten som kommunstyrelsens ordförande (KSO). För en tjänst på själva socialdemokratiska högkvarteret i Stockholm. Inte så få spådde en lysande partikarriär.
Fast riktigt så har det inte blivit. Istället väntade ytterligare ett mellanspel som administrativ chef på barn och utbildningskontoret – i det tidigare ratade Söderköping! – och slutligen (?) stabschef i Åtvidaberg. Fast hoppandet var inte slut för det.
Förra sommaren bjöds han nämligen in till ytterligare en tjänst som KSO, fast denna gång i Valdemarsvik. Dock bara på deltid. Något som kritiserats så sent som häromdagen, av oppositionsrådet Per Hollertz (M). En deltidstjänst som kommunens tyngsta politiska företrädare inger inte riktigt något förtroende. I synnerhet inte som det nu visat sig att Geving i själva verket bara är ledig till 15 procent från sitt ordinarie arbete i Åtvidabergs kommun. Fast tjänsten som KSO är på 40 procent. "Vi får inte riktigt ihop det" säger Hollertz.
Geving påstår sig ha arbetat upp till 60 timmar i veckan. Detta som företrädare för ett parti som under andra omständigheter brukar hålla nog så hårt på arbetstider och övertidsersättningar med mera. Någonstans skaver det.
Kanske insåg Geving detsamma, för nu har han hoppat av. Igen, får man väl tillägga med äventyret i Söderköping i färskt minne.
Uppträdandet överraskar alltså inte. Först och främst eftersom vi nu torde oss känna Gevings politiska personlighet ganska väl. Han tröttnar snabbt, men prövar lika gärna på något nytt. Inte ovanligt för vår tid.
Men kommunalrådsposter är inte några spännande projekttjänster, utan ett förtroendeuppdrag vilket innefattar beslut som kan få stor betydelse för invånarna under lång framöver. Då är det också rimligt att personer får sina värv prövade i allmänna val, ja att de verkar politiskt under mer än några månader eller något år.
I Söderköping hann Geving som KSO fatta många tunga investeringsbeslut, bara för att sedan hoppa av och slippa ta ansvar för desamma. I Valdemarsvik får andra formulera vilka lösningar på kommunens dåliga ekonomi som eventuellt står att finna. Från och med i höst behöver Geving inte besvara några frågor.
I grund och botten är det förstås olämpligt med en och samma person som KSO i en kommun och stabschef i en annan, i synnerhet under kriser. Åtvidaberg vann alltså dragkampen, men på Geving kan vi också förstå att han snarast uppfattat kommunalrådsposten i Valdemarsvik som en konsulttjänst (även om han inte uttrycker sig så vanvördigt): "När jag tillträdde uppdraget i september 2020 så var det som en tillfällig lösning i en turbulent tid." Och så var det säkert. Redan hans relativt oprövade företrädare Ted Starkås hade varit en chansning. Nu stod hoppet till den likaledes relativt ovana Nhela Ali (som till råga på allt haft den dåliga smaken att tidigare kalla sig kommunist). Det behövdes någon med viss vana av att styra upp det dagliga arbetet och alltså kallades den yngre veteranen Mattias Geving in.
Fast händelserna påvisar också något annat, nämligen hur Socialdemokraterna sannolikt har betydande problem med rekryteringen. En situation som förmodligen känns igen från fler kommuner – och partier för den delen – men känns särskilt anmärkningsvärt för det gamla maktpartiet SAP, fordom känt för de långa politiska karriärerna, där inga genvägar till topptjänsterna gavs. Men det var då det.
Förtydligande: I papperstidningen står det på en plats att Mattias Geving arbetar för Västerås kommun. Det är naturligtvis fel, hans ordinarie arbete är som stabschef i Åtvidaberg och ingen annanstans.