För hundra år sedan föddes den värld vi ännu lever i. Kanske tänker vi inte på det, men allt från kläder till bostäder och olika attityder förändrades fullständigt – som följd av världskriget som äntligen hade tagit slut två år tidigare. I dag känns förkrigstiden ack så avlägsen, men det var den redan på 20-talet också. Detta årtionde – som kallats för det glada – kan vi däremot fortfarande känna igen oss i. Eller rentav längta tillbaka till.
Men var då inte denna era i mångt och mycket en myt? Jovisst. Tyskland till exempel genomled hyperinflation, diverse revolutionsförsök och så småningom en allt starkare nationalsocialism – löst modellerad efter Benito Mussolinis under samtiden långt ifrån enbart kritiserade fascistiska samhälle.
Berlin var visserligen ett av 20-talets ledande progressiva städer, men det innebar också tiotusentals prostituerade. Det gick att beställa tolvåriga flickor via telefon eller plocka upp munzis (höggravida) på gatan. Armodet och förnedringen var åtminstone inte någon myt.
Ryssland präglades av revolution, till sist med seger för bolsjevikernas grymma styre, och 1926 drabbades också Kina av inbördeskrig. I USA kunde visserligen svarta ta för sig som aldrig förr under det som kallats The Harlem Renaissance, men i Washington demonstrerade Ku Klux Klan öppet till och med i huvudstaden (iförda huvor och allt). Samtidigt skärptes den amerikanska invandringspolitiken, i syfte att förhindra asiater och latinamerikaner att söka sig till Förenta Staterna. 1920 vann Warren G Harding presidentvalet på budskapet America First. Allt medan maffian växte fram i skuggan av det federala alkoholförbudet.
Och ändå. 20-talet var på många sätt det lyckliga decenniet, då toleransen ökade i takt med välståndet och mycket av det som vi i dag tar för självklart inte bara såg dagens ljus, utan också kom många människor till del. Moderna avlopp till exempel. Men också telefoner i alla bostäder, elektriskt ljus, radioapparater och biografer. För att inte tala om bilar.
Dessutom fick kvinnor köra bil! Och inte bara det, 20-talet var decenniet då många länder (däribland Sverige) blev fullt demokratiska genom kvinnlig rösträtt. Det var en tid då många kvinnor började yrkesarbeta och inte längre behövde lyda sina äkta män i smått och stort, de kunde till och med skilja sig. Det som är självklart i dag började inte bli det förrän på 20-talet.
Kort sagt blev samhället på en och samma gång både liberalare och mer jämställt, vilket till och med tog sig uttryck i modet. Kvinnorna klädde sig inte längre i trånga korsetter utan i löst sittande, knälånga klänningar, de bobbade håret och rökte cigaretter. Idealet var frigjorda så kallade flappers. Även om alla inte kunde eller ville ta åt sig tidens ideal, var klädmodet faktiskt allmänt och klasslöst.
Medan arkitekturen dominerades av art deo (så långt från dagens trista blott så kallade modernism!), innebar 20-talet också jazzens genombrott – liksom masskonsumtionen. Det var i stor utsträckning ungdomens decennium, där pengar underlättade livet betydligt. Men det var faktiskt också ett årtionde för alla, där sådana faktorer som härkomst, kön och traditioner spelade långt mindre roll än tidigare. Det var en tillvaro där många drömde om evig fred, men istället strax fick uppleva både depression, ett nytt världskrig och värre rasism än någonsin. Men det var till sist inte dessa mörka krafter som skapade framtiden. Det var det glada 20-talet.