Av de diplomatiska åtgärderna kan man tro att Sverige befinner sig i en allvarlig konflikt med Ungern. Först kallades Sveriges ambassadör i Budapest upp till ungerska UD för att formellt motta en protest. Nu är det vår tur att kalla upp Ungerns ambassadör i Stockholm. Nästa steg är att kalla hem ambassadörer, därefter borde ekonomiska sanktioner eller andra åtgärder vänta.
Men så kommer knappast att ske. Ty även om det diplomatiska bråket är spektakulärt finns det drag av spel för gallerierna. Det allvarliga i sammanhanget är istället att vår regering riskerar att gå rakt i en fälla, gillrad av ministären Orban i Budapest och upprättad av rent inrikespolitiska skäl.
Kalabaliken började med att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) twittrade kritiskt om den ungerska regeringens senaste program för ökat barnafödande. Det ”osar 30-tal” ansåg sig till exempel Strandhäll kunna konstatera.
Det var naturligtvis dumt, inte minst eftersom den ungerska politiken förtjänar en ärligare bedömning. Inte bara svenska feminister har anledning att irriteras av vissa formuleringar och åtgärder, som faktiskt syftar till att gynna kvinnans traditionella roll som hemmafru. Men det är framför allt i kombination med Ungerns restriktiva invandringspolitik som åtgärdsprogrammet blir kontroversiellt. Huruvida det därmed osar 30-tal kan säkert diskuteras, men ger ett billigt och oseriöst intryck – från Strandhälls sida. Fast så är också twitter ett olämpligt fora för åsikter i komplicerade frågor. Det har inte minst USA:s president Donald Trump gett många exempel på.
Hur som helst fick alltså Sveriges ambassadör i Budapest motta en formell protest, men regeringen lät sig inte nöja sig därvid. I ett helt annat sammanhang kallade vice premiärminister Zsolt Semjen statsrådet Strandhäll för en ”sjuk varelse”, ja rentav ”abnormiteten” personifierad.
Det var naturligtvis lika förolämpande som onödigt – och inte helt oväntat. I motsats till vad Strandhäll med flera möjligen inbillar sig i Sverige känner sig nämligen ministären Orban inte det minsta pressad av hennes agerande, tvärtom. I Ungern vet ingen vem Strandhäll är, mer än Semjen är känd i Sverige. Däremot används Sveriges mer eller mindre havererade invandringspolitik som slagträ i den inrikespolitiska debatten. Budskapet är att nu är svenskarna (i varje fall vissa) så dumma och aggressiva att de lägger sig i Ungerns angelägenheter!
På motsvarande sätt kan man hävda att den ungerska regeringens agerande passar ministären Löfven i Sverige ganska bra. Att läxa upp potentiella smygfascister utomlands brukar ge pluspoäng i medierna och nu är läget så lyckligt att just ingen tycker särskilt mycket om premiärminister Viktor Orban i vilket fall som helst. Jo, kanske Sverigedemokraterna i så fall. Men av taktiska skäl nöjer sig nog Jimmie Åkesson med en lagom välvillig attityd till Budapest just nu.
Problemet är att debatten, de ömsesidiga diplomatiska övertonerna till trots, tenderar att bli både ytlig och slängig. Därmed spelar Strandhäll – möjligen omedvetet – på Orbans planhalva.
Det finns en allvarligare sida av händelserna också, en sida som pekar mot den påstådda dubbelmoral som Orban hävdar att hans kritiker i många europeiska länder gör sig skyldig till. När regeringen i Budapest bestämde sig för att bygga ett stängsel mot gränsen till Serbien, kritiserades det hårt. Men i tysthet torde mer än en regeringschef sända en tacksamhetens tanke till Orban. För stängslet är förmodligen den enskilda åtgärd som bromsat flyktingströmmarna norrut mest, de strömmar som ledde till den stora flyktingkrisen 2015. Och när en återliberaliserad invandringspolitik diskuteras i Sverige, sker det mot en fond att vi (eventuellt) skulle kunna kosta på sig detta eftersom flyktingar ändå inte längre kan ta sig till våra gränser. Stängslet står i vägen.