Den 31/3 kunde Dagens Nyheter avslöja att radarspaningsplanet S 100 D – men känt som ”Asken” – i värsta fall hotas av utskrotning. Någon riktig kioskvältare är väl inte den nyheten, även om det är ett nog så sorgligt besked på Malmen i Linköping, där flygplanet vanligtvis är baserat. Fast nu är nyheten mycket större än så, för det finns ingen ersättare. I en situation av ökad oro i Östersjöområdet och behov av bättre underrättelser, riskerar det svenska försvaret att gå i rakt motsatt riktning.
Det mest anmärkningsvärda är dock att inte heller detta är någon nyhet! Utan precis vad man kunnat förvänta sig efter år och decennier av försvarspolitiska försyndelser. Till råga på allt började allt under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister.
Nåja, det är trots allt inte riktigt sant. Försvaret befann sig – ekonomiskt, materiellt och effektivitetsmässigt – i fritt fall när ministären Reinfeldt tog över efter ministären Persson 2006. Då förväntade sig nog många om inte en upprustning, så åtminstone en uppryckning. Möjligtvis kan man också säga att försvarspolitiken stabiliserades, men på en låg nivå. I praktiken fortgick dessutom nedrustningen och för att klara daglig verksamhet och internationella uppdrag tvingades Försvarsmakten till allt hårdare prioriteringar. Framför allt sköts många materielinköp på framtiden.
En ögonblicksbild från 2012 bär sitt tydliga vittnesbörd (SvD 30/4). Trots allvarligt framförda farhågor vägrar regeringen mer pengar. Ett 20-tal materielprojekt är redan försenade och skjuts på framtiden, till exempel nya luftvärnsrobotar, nya sambandssystem till stridsfordonen och luftvärn till korvetterna (vilket gör dem nästan oskyddade).
I samma veva hade Reinfeldt påpekat att ”reformerna” för ett bättre försvar fortgår, men också ”att det dessutom görs med ordning i ekonomin”. I klartext fortsatta underskott inom försvaret. Inte ens nya Gripenköp vill han ta på sig att finansiera: ”vi tycker att det ska rymmas i den ekonomi vi angivit”.
Det är inget fel att ha ordning på ekonomin och rätta mun efter matsäck. Men att skjuta nödvändig materielförnyelse på framtiden är faktiskt uttryck för motsatsen: kortsiktiga besparingar med negativa långsiktiga effekter. I det ljuset framstår den ofta under andra omständigheter med rätta hyllade reinfeldtska finanspolitiken som långt mindre framgångsrik. För i dag ska räkningen betalas. Det blir dyrt och måste gå snabbt. Att skylla på en plötsligt försämrad säkerhetspolitiskt situation är bara delvis sant. Många varnade för den ryska expansionspolitiken redan för några år sedan, likaså att återtagningsförmågan riskerades genom den pågående nedrustningspolitiken.
Notan får dessutom inte bara betalas i reda pengar, utan också i partipolitiskt förtroende. Det är tyvärr inte helt förvånande att Moderaterna går kräftgång i opinionsundersökningarna samtidigt som den gamla blå paradgrenen försvaret seglat upp som en av de viktigaste politiska frågorna på dagordningen.
Av de brister som uppmärksammades 2012 har vissa åtgärdats, andra kvarstår och ytterligare nya tillkommer ständigt eftersom all materiel slits och åldras. Visbykorvetterna väntar fortfarande på sitt luftvärn, medan beslut om markbaserat dito ska fattas under året.
Och så riskerar vi alltså att stå där utan radarspaningsplan. Desamma, av typen Saab SF 340, var ursprungligen sex men är numera bara två. Saab i Linköping har tagit fram ett nytt modernt radarsystem att montera på en version av Bombardiers flygplan Global Express. Exportmöjligheterna sägs vara goda, men förutsätter nästan svenskt intresse. Frågan är om pengarna finns. Bara i veckan som gick fick Saab order om leverera ny sjömålsrobot till Gripen. I den försvarspolitiska fördelningspolitikens namn är Linköpingsföretaget redan relativt gynnat. Men det gör inte behovet av nya radarspaningsplan mindre.