Hon har fallit i glömska, Ester Almqvist. Men nu hänger ett självporträtt av henne på Norrköpings konstmuseum, som en del av utställningen som lyfter fram hennes konstnärskap. I det lilla porträttet kisar Ester Almqvist mot besökaren. Blicken är kraftfull och bestämd – nästan som att hon var i rummet. Ester Almqvist lever kvar, trots att hon föddes år 1869 och avled 1934.
I utställningskatalogen slås fast: ”En av museernas viktigaste uppgifter är att motverka glömskan genom att lyfta fram konstnärskap som av olika anledningar hamnat i historiens marginaler. Med utställningen ’Jag lever i två världar. Ester Almqvist och konstlivet 1890–1934’ vill vi lyfta fram och aktualisera Ester Almqvist. Hon var en central gestalt i svenskt konstliv under sin livstid men är idag relativt okänd.”
Det porträtt av Almqvist som nu hänger på konstmuseet bjuder in till att lära känna hennes värld. Hennes porträtt balanserar inte längre på randen till glömska.
När tidskriften Fokus tidigare chefredaktör Johan Hakelius sommarpratade förra året i Sveriges Radio bjöd han på en resa i porträttens värld. Han talade då om vikten av att se och bevara porträtt av historiens människor – för att minnas.
För, menade Hakelius, det enda vi egentligen äger är minnet. Inte bara vårt eget, utan vårt gemensamma kulturella minne. Ett minne som alla som vill störta om samhället genom historien har försökt att förstöra. Det är för att radera ut vårt kulturella minne de spränger gamla tempel och slår näsan av statyer i Syrien och Irak, beskrev han. De vill alla få oss att börja på år noll. Alla extremisterna som genom tiderna har bränt böcker och konst har alla velat rycka upp oss med rötterna. ”Men så länge det finns ett porträtt kvar kan vi bjuda motstånd.”, konstaterade Johan Hakelius.
I Sverige – ett land format av en över tvåhundraårig fred – kan de våldsamma referenserna kännas fjärran. Lyckligtvis har vi varit nästan befriade från kampanjer för att radera ut delar av minnet. Men det har genomförts kampanjer.
Efter förlusten av Finland år 1809 följde genomgripande förändringar av såväl Sverige som Finland. I dag ser vi på riksdelningen som en någorlunda naturlig utveckling, men då innebar den en traumatisk styckning av ett rike som aldrig sett ut på ett annat sätt.
Den som klandrades för förlusten av den östra rikshalvan var den avsatte kungen Gustav IV Adolf – som kröntes i Norrköping år 1800. I Sverige utfärdades i november 1811 en förordning vars mål var att utplåna bilden av honom. Han skulle aktivt glömmas bort. Torg, gator och byggnader som uppkallats efter Gustav IV Adolf döptes om. Hans namn höggs bort ur såväl sten som historia.
Men minnen kan förloras på mindre dramatiska sätt. Mycket faller i glömska, helt odramatiskt.
Skribenten Tobias Stone, som har en bakgrund inom arkeologi, skrev i amerikanska The Huffington Post (25/7 2016) att de flesta personers historiska perspektiv inte sträcker sig längre än ungefär 50–100 år tillbaka – alltså den tid som de har hört deras föräldrar samt far- och morföräldrar berätta om.
När det inte längre finns förstahandskällor till historien återstår andrahandskällor, som litteraturen och konsten. Och tar vi del av dem motverkar vi glömskan. Det här för oss tillbaka till Norrköpings konstmuseum.
I utställningen om Ester Almqvist möter vi inte bara konstnären själv. Vi lär känna hennes tid. Bilder som inte är våra egna läggs till minnet, både det egna och det gemensamma.
En av Ester Almqvists bilder som vi efter ett besök kan göra till vår egen är målning ”Sågverket, decembersol” (1914). I den möter betraktaren en värld i förändring. Det skogsbeklädda småländska landskapet som Almqvist känner omformas, i det här fallet av det expanderande sågverket i Aneby. I fjärran, bakom industribyggnaderna, skymtar skogskanten. I utställningskatalogen står skrivet: ”I stället för den orörda naturen möter vi den framväxande industrin. I stället för ett dovt skymningsmåleri står vi inför en lysande färgprakt.”
Almqvist skildring av sågverket i Aneby kan berätta något även i vår tid. Den lär oss att förändringar alltid har skett – människan har alltid vandrat mot något nytt och okänt. Det är därför landskapet och konsten ändras.
Och just förändringsprocessen berörs på flera sätt på Norrköpings konstmuseum. I utställningen ”Performing Labour” – som tar sitt avstamp i arbetet vid Reijmyre glasbruk – ska omvandling av dagens samhälle fångas. Tre konstnärer har på olika sätt skildrat arbetet vid bruket och de förändrade villkoren för arbetet där.
Curatorn Lisa Rosendahl skriver om ”Performing Labour”: ”Det bredare syftet med undersökningen är att utifrån Rejmyres specifika situation också försöka förstå de större historiska och ekonomiska förändringar som platsen påverkas av. Den världsomspännande utvecklingen av globalisering och automatisering har lett till avveckling av industrier och ökande arbetslöshet på hemmaplan. Enligt framtidsforskarna kommer denna tendens att öka: när merparten av tjänstesektorn också automatiseras kommer även stora delar av den urbana medelklassen stå utan jobb. Logiken som det industriella lönesamhället byggde på – lönearbete, beskattning och välfärd för alla – håller inte längre.”
Att gå på konstmuseet ger som de flesta besök på museer, gallerier eller hembygdsgårdar perspektiv, såväl framåt som bakåt. Rötterna stärks.
Och om Rejmyre och resten av världen omformas av digitalisering och automatisering är det viktigt att ha de längre tidsperspektiven. Då blir förändringen mindre dramatisk.
Ester Almqvists bild av sågverket visar att landskapet har varit i ständig förändring. Målningen säger oss att den utbredda industrialiseringen med sin stora påverkan på livet och politiken inte är jättegammal. Det är dock perspektiv som vi tenderar att glömma när personerna som bevittnade förändringarna inte längre finns kvar. Men bevarar vi deras minnen står vi bättre rustade att möta förändringar.
Att besöka ett museum, dessa minnesbanker, är en investering. För det är som Johan Hakelius har sagt – det enda vi egentligen äger är minnet.