I dag inleds den så kallade politikerveckan i Almedalen (tjuvstartade i och för sig med Jonas Sjöstedt redan i går). Den skämtande kan hävda att nu ockuperas om inte hela Gotland, så åtminstone Visby av partiledare, journalister, diverse lobbyister och tjänstemän med flera.
Dock inga ryssar, eller åtminstone ryska soldater. Tanken att det inte längre skulle vaja svenska flaggor, utan ryska, längs Visby ringmur framstår lika främmande som, ja nästan vad som helst. Till exempel att de ukrainska flaggorna från ena dagen till den andra skulle bytas mot ryska på Krim...
Lite talar förhoppningsvis för att Ryssland med blixtkrig skulle angripa Sverige och ockupera Gotland. Lite talade tyvärr för att Ryssland skulle anfalla Ukraina också. I varje fall före 2014. Den som varnade för något dylikt anklagades i bästa fall för konstig fantasi.
I ”Gotland ockuperat”, av Björn Andersson och Tommy Jeppsson (Svenskt militärhistoriskt bibliotek), är ockupationen inte någon hypotes – utan en realitet. Deras nya bok är en fristående fortsättning på ”Bricka i ett stort spel – när kriget kom till Gotland”. Läsaren ställs alltså inför fullbordat faktum: Gotland kontrolleras av ryska styrkor. Frågan är vad som händer sedan. För det är ju en sak att skissera ett krigiskt scenario, en annan sak att fråga sig hur gotlänningar och andra svenskar, tvivelaktiga amerikanska presidenter och ryska hökar i Kreml skulle resonera.
I ”Gotland ockuperat” råder så att säga dagen efter i morgon. Men vi rör oss i relativ närtid. Boken tar avstamp den säkerhetspolitiskt bottenfrusna hösten 2017. Med inte bara ett ockuperat Gotland, där öns befolkning utsätts för en selektiv rysk terror, medan en motståndsrörelse håller på att växa fram. Utan också ett fastland, där ett chockat samhälle utsätts för allt värre påfrestningar i form av det som populärt kallas hybridkrig. Med allt från arrangerade flygolyckor, till politiska mordförsök, en begynnande livsmedelsbrist och till sist öppen aggression.
Den eventuella beredskapsromantiken lyser emellertid med sin frånvaro, en ny samlingsregering till trots. Dagens svenska samhälle framstår helt enkelt som långt mer sårbart än det robusta 40-talssverige.
Fast då kommer väl amerikanerna! Eller? Med en president som Donald Trump, förlåt Bryan Owen, i Vita huset får fler än en ärrad gammal socialdemokratisk statsminister vid namn Per Görsson, liksom hans moderate utrikesminister Nils Blid, anledning att misströsta vid mer än ett tillfälle.
Personbeskrivningarna är stundtals både roande och träffande, den militära sakkunskapen (så vitt jag förmår avgöra) klanderfri. Författarna Andersson och Jeppsson är ständig sekreterare i Kungliga Krigsvetenskapsakademien respektive redaktör för Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift. Båda med ett gediget militärt förflutet. Det märks.
Tyvärr märks det emellanåt kanske också att ingen av dem är riktigt drivna romanförfattare. Jargongen kan ibland urarta i riktning taktiskt föredrag, dialogerna känns inte alltid helt naturliga och språket kan rentav bli lite fyrkantigt, på det sätt som alla vilka gjort lumpen känner igen.
Fast nu är jag kanske orättvis. Den som läser någon av Tom Clancys thrillers, förutsätter säkert att varken möta Strindberg eller JK Rowling innanför pärmarna. ”Gotland ockuperat!” är därtill inte någon underhållningslitteratur vilken som helst, utan har (enligt en min mening) en stark underton. Varför har vi så svårt att se de säkerhetspolitiska realiteterna i Östersjöregionen? Varför vägrar makthavare och medier se hur svagt och blottat Sverige blivit, efter decennier av nedrustning?
Fast en annan och minst lika viktig fråga, är om vi vågar se den svenska graniten i det som ytligt ibland kan likna ett grustag! För är verkligen Gotland förlorat?
Hur det slutar kommer jag naturligtvis inte att avslöja. Men att Andersson och Jeppsson siktar på en trilogi kan nog de flesta räkna ut. Jag hoppas på att inte minst våra politiker läser ”Gotland ockuperat!”. Om det rentav skulle störa nattsömnen för någon makthavare – desto bättre.